Jaha så var hjärnan igång igen då. Tankar tankar tankar. Jag önskar att jag kunde stänga av. Att inte bry mig i allt utan bara glida med. Men det är inte så jag är.
Just nu känns det som allt är för mycket. Det är för mycket folk överallt och det är för mycket ljud. Jag orkar inte med! Det är nästan omöjligt att koncentrera sig på saker och ting när det hela tiden tjattras, garvas, gnolas och allmänt bara låter. Hur gör man??? Jag blir så otroligt störd men vet inte hur jag ska säga det. Toleransen för att man åtminstone vill slippa att folk nynnar eller spelar radio är ju noll. Det ska man klara av. Det är ju det normala...
Jag vet helt ärligt inte hur jag ska kunna förklara för folk att jag är sanslöst ljudkänslig. Det är dessutom svårt att förklara precis vilka saker som stör mig. Jag kan tolerera musik om det är musik jag gillar annars blir det total syntax error. När någon smågnolar eller nynnar då blir jag så sjukt irriterad och tappar allt koncentration men hur säger man det? Ljud gör mig stressad och vissa ljud "triggar" igång mig och beroende på vad det är som "triggar" så blir reaktionen därefter. Ibland blir det ok, ibland svartnar det.
Ibland känner jag mig så jävla misfit och konstig. Jävulskt svår och omöjlig. Och ja, det kan jag hålla med om för en sak ska ni veta, det är fanimej inte lätt att leva med mig själv heller.
Jag reagerar inte för att vara elak, omöjlig eller bara för att. Jag önskar att jag inte var sån här. Verkligen, jag önskar det. Men det är inte så lätt.
Just nu känner jag mig så jäkla emo. Att måsta vara på jobbet gör att jag inte över huvudtaget orkar umgås varken på kvällar eller helger. Det finns ingen energi. I lördags är typexemplet. Jag fick nästan panik när energin helt plötsligt tog slut. Det är vidrigt att bli sån när man är hos någon och hälsar på och de andra i familjen inte alls känner någon stress. Jag blir irriterad och frustrerad för jag måste hem NU! Det drog ju ut hos stor-Petter i lördags innan i väl kom därifrån och ja...
I helgen ska vi fira Petter. Eller på snödag. Även fast det bara är familjen så känner jag enorm stress över det. Det kommer såklart bli kul men jag kommer inte kunna smita.
Nu är det snart dax för BB. Är sjukt sugen på popcorn...
2 kommentarer:
Ojojoj vad jag känner igen mig i varenda ord du beskriver. Den där paniken, att det svartnar, man bara MÅSTE bort annars raserar världen, hela kroppen och sinnet känns som det skärs långsamt i bitar av en slö kniv. Energin är i botten och man vill bara ha tystnad för att kunna andas och överleva.
Jag säger faktiskt oftast till mina kollegor om de låter för mycket. Alla har en förmåga att sitta och knäppa med bläckpennor, så stiftet åker in och ut vet du, medan de pratar. Eller fälla ut och in bilnycklar i en hysterisk takt. De kastar saker, inte lägger ner, så det smäller i bord och golv. Trummar med naglar på kaffekopparna osv osv osv. Och det kan driva mig till komplett vansinne, förmdet blir alldeles för mycket för mig och jag tappar all energi och blir sittande i ett vaccuum i min egna värld för att på nåt sätt fly och hänger därmed inte heller med i vad som sägs. Eller så måste jag helt enkelt gå därifrån, gå på dass en sväng eller gå ut i garaget och plocka med nåt eller städa en bil. OM det går. Men som sagt så oftast ber jag dem sluta, framförallt med de hör hysteriska knäppandena på saker. Jag hör ju inte heller när det är för mycket ljud runt när nån pratar.
I helgen fick vi besök av en jättetrevlig kompis till Emil. Men jag var verkligen inte i form för att vara social. Så vi drack kaffe och sen skulle de spela spel, men jag avböjde att vara med, gick och åt frukost vilket jag inte hunnit och sen tog jag helt enkelt och satte mig vid min dator för att försvinna bort. Jag kände bara att han får tycka precis vad han vill, för jag orkar inte, jag klarar inte av det sociala alls idag. Vi hade precis haft besök strax innan han kom också så jag var totalt mättad den dagen.
Och vi är inte konstiga, bara lite enligt andra ;) vi är bara inte sådär hysteriskt sociala som man "bör" vara.
Kram <3
Vad duktig du är som säger till. Jag är inte där ännu...
Hehe, vi är ju helt normala i en onormal värld :D
Kram <3
Skicka en kommentar