Jävla breakdown

Jag hatar dom här dagarna. Dagarna när jag redan från morgonen är fullkomligt dränerad på energi. När jag blir arg för att jag  inte orkar med och när all, precis all mänsklig kontakt är för mycket. Till och med mina barn. Jag orkar inte med.

Ser på Selma och hjärtat svämmar över av kärlek men jag orkar inte. Petter spexar för mig och är så jävla gullig och go, men jag orkar inte.

Jag blir så jävla ledsen på att vara sån här. Jag vill vara "som alla andra". Det är fint väder, människor är glada och spralliga.

Jag ligger i sängen med persiennerna nere och orkar inte gå ut i solen för det innebär att någon kan komma och prata med mig. 

Får panik över att detta är något som kommer vara flera dagar. Vill inte slösa lyxen att ha Henke hemma på semester med att inte vilja finnas. Jag vill umgås med honom och vår fina familj. Pussas och kramas och skratta och ha det mysigt.

Noll arbetsminne

Men snälla nån! Finns det någon vänlig jävel som kan skänka mig en gnutta arbetsminne? Jag blir så trött på mig själv! Just detta med ett väldigt kasst arbetsminne är vanligt när man har ADHD. Nu ska inte detta inlägg handla om det, kan bara ge ett exempel: jag kommer inte ihåg mer än 3 siffror åt gången, kan inte skriva något nån säger för jag kommer bara ihåg typ fyra ord sen är resten borta.

Började denna dag med en isande kall cykeltur åt och fram till hälsocentralen för ett läkarbesök på torsdag... Jag gillar att vara i tid...

Fattar ni hur irriterande det är att komma på plats och ragla fram till anmälningsluckan på spegettiben och få höra att det är först på torsdag min läkartid är 😑 Jag blir fan galen på mig själv! Hjärnjävel! Fel å sammarbeta nån gång?! Jag kände mig så säker på att min tid var idag men som vanligt var väl informationen jag fick när jag beställde tiden helt borta när samtalet avslutades.

Inte nog med det så har Henke ordnat ledig dag idag bara för att det skulle bli smidigt för mig med barnen. Petter har ju fotbollsskola och sådär.

Ja så nu blir det till att krångla med läkarbesök, fotbollsträning och barnen själv på torsdag. Yay...

Är småsur på SMHI oxå. De borde byta bana för spå väder är uppenbarligen inte deras grej.

Förväntade mig medelhavsvärme och vindstilla idag. För så utlovades det igår när jag kollade väderappen på kvällen. 

Istället är det blåsigt nå jävulskt, svinkallt och molnigt. Kom fram till HC och såg ut som jag ätit en tallrik blåbär så blåfrusen som jag var. Fingrar som knastrade när jag böjde dem. Benen var som spagetti som sagt. Att cykla var mycket ovant för musklerna 😂

Nu ska jag hälla i mig tre koppar kaffe till och tjura en stund till.

Energiboosta!

Idag har jag energiladdat så det är inte klokt! Har städat prick hela lägenheten från golv till tak. Tvättat allt! Mattor, kuddarna i soffan, filten i soffan, kläder. Har gnott överallt :D 

Det känns så jääääävla fantastiskt! Jag är kanske något av ett freak när det kommer till städning, men det har alltid från jag var liten, varit ett sätt för mig att varva ner, rensa tankarna, ladda batterierna mm mm. Det är nog en del i den här Asperger skulle jag tro. Ju mer jag  lär mig om Asperger, desto mer förstår jag hur jag själv funkar. Och att städa hemma är mitt sätt att varva ner och landa :)

Så, nu känner jag mig i fas med allt.

Det blev ju ett hyfsat antiklimax i fredags när det visade sig att målaren var sjuk och därmed inte kunde få klart lägenheten på fredagen. Istället gick heeeela måndagen åt till att göra nada. 

Det medförde att hela min planering över hur jag tänkt mig min fösta vecka hemma i väntan på Lill-knoen helt havererade.

Men nu ni! Nu är jag på banan igen.

Och igår returnerade vi skötbordet till Jollyroom så jag hoppas de är snabba som satan på att skicka hit ett nytt! För det är det enda som saknas nu :)

Fick spontanbesök i morse oxå, älskade Magda kom förbi på en kopp kaffe och satt guldkant på morgonen <3

Det är inte många som är i farten så tidigt som hon men det passar mig utmärkt! 

Här är några bilder på hur vi har det hemma just nu. Det är lite mkt vitt och väldigt lite "småkrafs" så det vill jag skaffa framöver. Nån färgklick på väggarna, kuddar med färg, nån orkidé (i plast för jag tror inte de skulle trivas där jag tänker mig att h dem hahaha) mm mm. Nåt som gör att hemmet ser lite mer ombonat ut.

På Petters rum funderar jag på små runda mattor i olika färger, en till Kallax-hylla från Ikea och nåt roligt på väggarna. 

Små projekt som får pågå framgent :)

Tack vare spjälsängen hamnar sängen och hyllan på väggen o ofas, men det får väl vara så nudå ;)

Petters rum. Lite tråkigt ännu men jag grunnar på hur det ska inredas :)

Köket, är så nöjd med tapeterna därinne, vilket lyft! Det är litet men fräscht!

Vardagsrummet. Måste absolut livas upp med lite färger men det måste tänkas ut vad och var de ska vara. Tavlor behövs, men vad, fina kuddfodral mm mm

I morgon tänker jag nog faktiskt slänga upp benen i soffan och borra ner mig under filten och börja läsa senaste Kepler-boken :) 

Möte och frostskador

I morse hade jag ett möte att passa vilket innebar att jag var tvungen att krångla med bussbyten och jox.

Lämnade Petter på förskolan och sen började åkandet. Vi har ju väldigt bra med bussar som får härifrån. Två olika linjer som går relativt ofta. Givetvis ligger inte stället jag skulle till efter nån av rutterna för linjerna som trafikerar utanför oss.

Så, det fick bli en tur in till stan och byta buss där. Så långt var allt ok.

Kom i god tid, fick komma in tidigare och hade ett givande möte som på sikt kommer hjälpa mig i vardagen om jag kan få fingrarna ur och faktiskt anstränga mig med att "göra läxan".

Så, det ska jag göra. Sen...

Hemresan blev däremot inte lila angenäm. Spurtade förbi Willys för att köpa grejer till middagen och missade med en hårsmån bussen till stan. 

Sjuuuukt oviktigt! Fick stå i cirka 25 minuter och trots att jag numera är varm som en jagvetintevad så skallrade tårna i skorna och låren sved av kylan. Att Stå som en pinne i en skithög i -14 grader så pass länge kan ge vilken heting som helst förfrysningsskador.

Kom hem och hann precis kasta in kylvarorna inköpen och sen i min allra bästa toppfart i snigelklass hasa iväg till förskolan och hämta Petter.

Hade planer på att få lite gjort här hemma men efter mötet och all planering det kräver bara för att ta sig dit, gruva mig för att genomföra det (möten är sånt jag alltid vill avboka och verkligen måste tvinga iväg mig själv på) så var all energi totalt borta.

Istället somnade jag i soffan och vaknade en liten stund senare och var prick hur seg som helst. 

Igår bakade jag faktiskt semlor. Sååååå gott! Skulle lätt kunna sluka ett par tre stycken utan att blinka. 

I morgon behöver jag en dag att bara... Vara. Är så trött! Hinner ingenting och har noll ork. Frustrerande nu när jag äntligen har tiden.

Antar att dagens möte och allt runtomkring helt dränerade energikontot.

Lyckades med en annan grej som jag har supersvårt för, att ringa ett viktigt samtal. Shit vad det tar ett att behöva prata i telefon! Numera brukar jag försöka få vänner och familj att sms:a istället för att ringa för jag får sån ångest av telefonen när den ringer och jag måste prata i den. Brukar till största del skita inatt svara. De som känner mig vet att jag inte gillar telefonpratande och skickar sms om de vill nåt. 

Anyways, idag var det ett samtal till försäkringskassan som var viktigt. Gruvade mig till döds men fixade det! Fick till på köpet prata med en riktigt trevlig och hjälpsam kvinna som styrde upp mina uppgifter genom att själv ringa upp länekontoret och få dem att maila rätt intyg mm mm. Så NU har jag äntligen kunnat ansöka om föräldrapenning. Hoppas nu bara att de får tummen ur och arbetar med ärendet i rimlig tid...

Nu ska jag värma middag till Henke som fick en rejäl långdag på jobbet. :)

Skoproblem och möte

Ameh vilken daaaaaag! Hade ett inledningsmöte på LSS med psykolog och arbetsterapeut idag och var därför tvungen att flexa ut strax efter kl 12. Tänkte att då har jag ju gott om tid att ta mig från sjukhuset och landa på plats innan mötet kl 13. Man ska dock aldrig förringa den där Murphy som ständigt och jämt måste visa upp fultrynet sitt fortast det inte är läge.

Så även idag. Givetvis.

Eftersom jag har enormt dålig koll på vad denna typ av möten egentligen innebär (trots att det står tydligt tycks min hjärna helt koppla bort sig och förståndet saknas fullständigt) så är jag alltid stressad och rädd inför denna typ av möten. Nya människor, oklart vart det är, vad vi ska prata om mm mm. Ja ni hajjar.

Just idag valde jag att ta på mig mina stövlar (de som katten kissade i) då de är lättare att gå i när det är halkigt ute. Givetvis, eftersom Murphy var i farten, så hade mina ben svällt precis i lagom tid tills det var dax att skynda sig iväg på bussen. Byter om så fort jag kan, kränger på mig stövlarna och ska dra upp dragkedjan och vad händer, om inte att den kör fast i det där skinnskyddet som ska göra att man inte råkar dra fast sitt eget skinn i blixtlåset. Fattar ni vad jag menar?! På insidan av blixtlåset alltså.

Ja så dragkedjan tvärfastnar halvvägs upp på en smällfet skvalpig vad och går inte rubba. Får panik, såklart. Drar och sliter så fingrarna värker. Det är kört. Håller nästan på att kissa på mig så jag måste rusa in på toa. En stövel på med halvuppdraget blixtlås och en fot bar. Fortsätter trilskas med blixtlåset som är helt stumt.

Vrålar lite i panik, hittar en sax och saxar av allt av skinnskyddet runt blixtlåset. Går ändån inte rubba :(

Inser att jag måste kuta för att hinna så jag får helt enkelt leva med att ena skon inte helt går att stänga och skyndar mig till bussen. Som jag givetvis missar. Hallelulja, nu ska ni veta att jag har panik på riktigt! Fortfarande skulle nog en "normal" människa inte känna stress eftersom jag (vad jag fått det förklarat) var ute i väldigt god tid (jag har problem med tidsuppfattning) men i mitt inre rådde kaos.

Lyckades under tiden jag fick vänta på nästa buss i varje fall få upp dragkedjan medelst våld.

Kom faktiskt i tid med säkert en minut till godo och detta trots att jag var övertygad om att jag skulle halka omkull på blankisen och bryta lårben och handled medan jag så fort det nu är möjligt när man är smällgravid, springa som ett jehu från en busshållplats som kändes som den låg en halvmil från stället där mötet skulle vara.

Mötet gick mycket bra.

Ms Fattso herself 

Efter mötet gick jag till Jessica och fick hjälp att få av skon vars dragkedja inte gick att dra ner efter mitt våldande tidigare på dagen. Himmel vad vi garvade xD Kaffe och surr blev det oxå. 

Ikväll har jag fått mitt hår piffat av bästa frissan Amanda :) äntligen! Känns så fräscht efter att topparna är kapade och utväxten färgad.

Antar att det är sovdax snart. Har ingen lust alls eftersom jag är inne i en sån där ickefantastisk period av inre stress och sömnsvårigheter men hur kul är det att alltid sitta uppe själv på helgkvällarna eller att ha sambon sovande (och alltså avge mitt triggerljud nummer ett) i soffan?! Ibland känns livet så jävla tråkigt! Vi hinner typ aldrig ses och när vi väl är hemma sitter man och våldssurfar i varsitt soffhörn och han vill sova före kl 21. Det är så himla tråkigt :(

Dax att avrunda. 

Önskar att jag hade orken att skriva om min sjuka dröm jag hade i natt men det får bero.

Hej då!

Snigelspår i sängen och dansbandschock

Kom av mig lite här. Eller kanske är det snarare så att vi slitit som små djur för att komma i ordning här hemma och orken att skriva ner och uppdatera har inte funnits. Helt enkelt.

I onsdags så var det åter till jobbet. Minimalt taggad trampade jag iväg till bussen. Kändes ju väldigt ovant må jag säga. Att lämna bilen och frivilligt åka kommunalt. Men det är självvalt och det blir smidigare och billigare faktiskt.

För att överleva bussåkning krävs det att jag kan plugga igen öronen och lyssna på musik. Högt! Jag har ju som de som känner mig vet en hel del issues med saker och ting. Kanske har med den där Asperger att göra?! Exempelvis måste jag sitta på en viss sida i bussen om utifallatt nån sätter sig på sätet bredvid. Jag kan icke ha en person som sitter på min vänstra sida (gäller alltid, vid köksbordet, i sängen, i soffan, ja ni hajjar). Det blir helt fel och jag känner mig väldigt trängd. Det går bra om jag har en person på varje sida, då "jämnar" det ut sig... Hahaha 

Anyways, nu flammade jag ut.

Chock nummer ett med att åka buss med mängder av andra homosapiens är alla lukter o_O

My god vad jag är ovan vid hur folk luktar! Jag använder i princip aldrig parfym eftersom vi inte får ha det på jobbet. Ingen på jobbet har parfym. I min egen lilla bil luktar det inget. Kortfattat, jag är avvand med lukter.

Kom på jobbet med en snok som sprutade ur sig i klass med Ristafallet. Folk dränker sig i rakvatten/parfym, hårspray, det är röklukt, fett-hår-stank, sköljmedel, skitiga kläder-lukt. Allt man kan tänka sig i en regelrätt potpurri av luktintryck.

På eftermiddagen fick jag chock nummer två när tjejen som körde bussen rattade in Dansbandskanalen på Spotify och klämde på med ljudet. Det rockades så bussen vibrerade.

Smått humor faktiskt.

Mindre humor innan jag kom med bussen eftersom jag missade bussen innan pga att de flyttat hållplatsen sen sist jag åkte buss :( Blev så jäkla sur när jag såg bussens bakända och insåg att den inte ens åkt förbi det ställe jag stod på.

På torsdagen när jag skulle åka till jobbet var busskortet borta. Så lång tid tog det att slarva bort det... Återfann det tillslut i ett av de mindre facken i väskan. Handväskor är ett jäkla skit egentligen. Fungerar utmärkt som svarta slukhål där saker som stoppas i eventuellt aldrig återfinns.

En novell om mina bussturer. Fantastiskt... ;)

I helgen var det bara jag och Julia hemma eftersom killarna åkt på nöjestripp till huvudstaden.

Det är inte så dumt att rå om Grodan sådär ibland <3

Vi köpte med oss mongolisk buffé hem på fredag kväll och sen låg vi som två övergödda sälar och klappade isterbukarna i varsitt soffhörn.

I lördags gjorde jag en roadtrip och hälsade på en av mina absoluta favoritmänniskor, Jennie <3 och hennes lilla familj. Så himla himla mysigt! Saknar <3

Fick gosa med sötstruten Linnea som minsann inte hade något emot att ett gammalt kadaver från stan jollrade. Hon var så glad så.

En del folk blir bra på bild, andra inte...

Jennie bjöd på fika inne i byn och jag döööör så gott! Nån laxsmörgås med pepparrotscreme och vitlökssås. Helt otroligt god! Till och med Jennie som likt en vampyr skrumpnar och dör (halvt om halvt egen utsago) om hon äter vitlök tyckte om såsen. Haha förvånande xD

Linnea låg på bordet och var söt. Nåt ska man ju pryda bordet med :)

Efter mackan och lite surr åkte vi hem till Jennie och co och drack kaffe och pratade. Såååå mycket som det finns att prata om, så fort som tiden gick. Huvva :(

Strax innan mörkret fullkomligt tog över var det dax för mig att styra kosan hemåt. Så jäkla tråkigt men det är ju inte i världens ände så jag kommer åka fler gånger och när Lill-knoen är ute kan jag ju åka vilken dag i veckan som helst :)

Gårdagen ägnade jag åt att storstäda hemmet i väntan på att killarna skulle komma hem. Fantastiskt skönt att städa in oss i nya bostaden och att det var rent och fint när de kom hem så vi fick fira farsdag ordentligt :) 

Resan hade tydligen varit grymt lyckad. De har umgåtts med vänner som flyttat ner, sett fräna bilar, ätit gott och mått gott. Kul!

Fick oss ett jäkligt gott skratt igår oxå. Rättare sagt, jag höll på att bryta ihop fullständigt.

Såhär är det; Julia är hysteriskt rädd för larver/maskar/sniglar. Har alltid varit, vet inte varför.

Hur det nu var så kom Hjärdis in på kvällskvisten och efter sin rutinmässiga sväng förbi matskålen så gick hon upp till Julia och la sig som limpa i sängen och somnade.

Helt plötsligt bryts vårt lugn av ert avgrundsvrål från Julias rum.

Nånting i stil med "mamma, det är en snigel i lin säng".

Jag gick och kollade och mycket riktigt. På hennes täcke hasar sig en snigel fram. Inte en sån lite mini salladssnigel utan en lång jäkel med utfällda ögon på skaft och allt! Där nånstans, när jag såg den glida omkring i sängen med en hysterisk Julia och en katt som har lika stort förstånd som en porslinskatt (hon är inte slug faktiskt) så bröt jag ihop.

Skrattade så tårarna rann.

Ännu mer bröt jag ihop när det visade sig att täcket var tvungen att åka i tvätten eftersom det var fullt med Snigelspår på det, herregud alltså!!! Har knappt hämtat mig från det ännu xD

Här är en liten magbild från förra onsdagen då vi gick in i v 27. Älskade Lill-knoen, vi längtar <3

Om autistiskt sammanbrott/meltdown/härdsmälta

Innan jag gjorde min utredning trodde jag att jag bara hade ADHD. Jag var tämligen säker på den saken. Vad jag däremot inte alls var beredd på var att jag även skulle utredas för autism. Jag som är så "normal" ;) Vad det visade sig så fick jag ju en dubbeldiagnos som ni vet. Jag förklarade ju allt om det *här*.
Så länge jag kan minnas så har jag fått utbrott, härdsmältor, när det blivit för mycket. Jag tror inte "folk" riktigt förstått hur en sån kan te sig. Jag har väldigt svårt att förklara varför och hur de ter sig. Oftast hör jag ju själv hur "dumt" jag betett mig när jag försöker förklara. Jag skäms och försöker försköna. Sanningen är den att det är allt annat än gulligt när dessa härdsmältor kommer. Jag kan dessutom inte styra över dem heller. I så fall vore det ju väldigt enkelt, sätt sig i ett hörn och andas lixom. Så funkar det inte.

Satt och småläste en blogg som jag tycker är väldigt välskriven och bra om främst ADHD, men även om autsimspektrum där bloggens ägare länkat till ett inlägg skrivet av Mitt kvinnoliv med ADHD och Aspergers syndrom som jag vill dela med er. Denna text förklarar bra precis exakt hur dessa härdsmältor ser ut för mig med. Texten är publicerad med tillåtelse.

AUTISTISKT SAMMANBROTT/MELTDOWN

Du kanske har hört talas om detta men inte alls vet vad det är? Då kommer lite allmän information här först.

Vi som är på autismspektrum har ett annat sätt att ta i och prosessa intryck från världen omkring oss. Vi kan ha svårt att sortera och prioritera bland yttre intryck. Vi kan ha en avvikande sensorik där vissa sinnesintryck blir mycket svagare eller starkare än för andra människor. Ljud, ljus, dofter, textur, smak, allt sådant kan vara triggers för oss genom sin intensitet. 
Vi noterar detaljer som andra inte ser och vi kan fastna i detaljerna och få svårt att få ihop helheten. Vi blir ofta också lätt affektsmittade. Vi har svårt att upprätthålla gränsen mellan mitt själv och ditt. Vi känner andra människor fysiska närhet, dofter, emotioner, konflikter och så vidare oerhört starkt, samtidigt som vi har svårt att göra reda i intrycken. 
Man kan säga att våra hjärnor arbetar snabbt och tar emot oerhört mycket stimuli. Men det kan bli för mycket. Det blir som när du har för mycket saker på en hårddisk, datorn börjar hacka och hänga upp sig på olika sätt. Fortsätter du då att ladda in saker så blir det till slut en hårddiskkrasch. Detta är en meltdown, ett autistiskt sammanbrott. 
Det som händer inuti oss går dock inte att likna vid en maskin. Det är ett neurologiskt betingat sammanbrott, lite liknande epilepsi fast med andra konsekvenser. Det sticker i hela kroppen, olika delar av kroppen börjar kännas varma och glödande, vi tappar bort ord eller större delen av språket eller ibland så gott som hela språket. 
När en person som har ett autistiskt sammabrott vrålar ”gå ut NU!” så är det förmodligen de få ord hen lyckas pressa fram, minnas ur språket och få fram det livsviktiga buskapet att hen behöver lämnas ifred med sitt sammanbott. I ett annat läge kan personen säga ”jag behöver verkligen vara ifred just nu, vill du vara vänlig att gå undan en stund? Jag vore verkligen tacksam om du förstod allvaret”. Men rent faktiskt kan inte en person i meltdownläge säga så, den språkliga kompetensen finns inte längre kvar där. 
Man brukar skilja på två typer av autistiskt sammanbrott: meltdown och shutdown. En person som får meltdownsammanbrott reagerar genom utåtriktad emotion: skrik, gråt, slå i dörrar, kasta saker. En person som får shutdownsammanbrott brukar istället reagera genom nedstängning, det vill säga hen kan inte längre prata (selektiv mutism) alls, kan inte röra sig, blir sittande eller stående orörlig. Dessa sammanbrott kan verka olika på ytan men det som händer inuti personen och orsakerna bakom detta är samma. 
Får en person ofta meltdowns eller shutdowns så har omgivningen anledning att fråga sig vad som är fel i miljön. Är kraven för höga på personen, är det för stressigt, är det för mycket stimuli?
En person på väg in i sammanbrott orkar inte frågor, krav, emotioner eller fysisk närhet, det är redan för mycket kaos i hjärnan, för mycket osorterade intryck som inte får plats. 
Det du ska göra när någon har eller är på väg in i ett autistiskt sammanbrott är: tala med neutral röst eller inte alls, backa fysiskt, ställ inte krav, argumentera inte, ställ inte frågor, visa inte känslor, släck ned ljus och stäng av radio/tv, gå gärna undan eller be personen på ett neutralt sätt att gå till ett annat rum, rör inte personen. Också vänlig och kärleksfull beröring kan uppfattas som ett oöverstigligt emotionellt krav som hjärnan inte orkar med att behöva tolka just då. Personer som har ett autistiskt sammanbrott behöver förståelse, men de behöver inte frågor om hur de mår, kramar och förväntningar eller någon som försöker diskutera läget med dem. Det är att hälla olja på en eld. Backa istället. 
Och tänk på att tiden efter en meltdown är personen som haft den skör. Det är stor risk för nya sammanbrott och kraven från omgivningen behöver vara reducerade en tid. Att komma upp från en meltdown i normal energinivå kan variera i tid mellan olika individer, allt från tre dagar till två veckor. 
Du som går in och skäller på en förälder som du ser ute på stan när hen bemöter sitt barn låg-affektivt, det vill säga inte svarar på provokationer istället för att börja skälla, väljer sina strider och har ett rätt bemötande vid sammanbrott (som ju kan ske i det offentliga) och inte reagerar affektivt och förvärrar läget: om du då kommer in och skäller på och ”korrigerar” den föräldern eller går in och triggar barnet med ditt ”rättmätiga moraliserande” då sabbar du för två människor i ett mycket utsatt emotionellt läge. Gör inte det. Jag upprepar: gör inte det. 
Ska hela samhället vara en by som uppfostrar då får hela samhället i så fall först göra sig omaket att lära sig om autism och andra i vissa lägen handikappande tillstånd först!

Detta var lite basic om sammanbrott. När man som jag lever med ADHD och framförallt är autist så måste man planera utifrån en förståelse av sin begränsade energi och risken för överstimulans. När jag får ett autistiskt sammanbrott så går det ut över mitt barn, och jag får låta min man att ta hand om henne för ja, ett neurologiskt sammanbrott är vad det är. Därför ingår det i min mammauppgift att känna efter min dagsform, anpassa aktivitetsnivån o kraven på mig själv o få in aktiv egenvård varje dag. 

För att göra detta jobbar jag med listor, ni ska få ta del av min lista nedan, men listorna måste vara väldigt individuella för att vi fungerar olika, har olika sensroik, olika svårigheter och olika triggers. Jag har delat upp listan för att tydliggöra för mig själv, allt som jag mår bra av mår jag inte bra av i alla lägen utan jag måste avgöra vad jag är i för fas, behöver jag akut återhämtning eller är jag redo att faktiskt få mer energi genom någon aktivitet som ger mig stimulans, eller är jag rent av i en hyperfas och hur tar jag till vara på det på ett bra sätt? Är jag för låg på energi kan jag bara peka i listan och slipper kravet att aktivt välja vad jag ska göra.

Även för den som är NT (neurotypisk) men som på annat sätt har små marginaler i livet, exempelvis på grund av nära anhörig med speciella behov, så kan det vara viktigt att också tänka lite liknande. Känna efter när man börjar bli för stressad o få in egentid på något sätt. Ni som är NT har större marginaler och är stresståligare än oss på spektrum, men det betyder ju inte att ni är stålmän och stålkvinnor för det. 

Det som är viktiga råd för ett autistiskt liv är faktiskt så gott som alltid vettiga råd för ett NTliv också, så olika är vi inte. Har man väldigt små marginaler i sitt liv o varningsklockorna börjar ringa, exempelvis förkylningar som inte släpper, återkommande huvudvärk, svårt att sova o.s.v. Börja då med att säga nej. Säg nej till allt som inte är nödvändigt. Och sänk kraven. Är det energikrävande att laga mat från grunden, byt för sjutton till fiskpinnar! Det är viktigare att orka. Och ta micropauser. Ta tio minuter här o där för att aktivt tänka på ingenting. Ät ett äpple o stirra tomt framför dig i en meditativ högkvalitativ PAUS. Små saker gör också skillnad. 

Det låter mysigt när man läser sin lista. Men faktum är att det är en sorg att verkligen på djupet inse sina begränsningar. Begränsningar i ork och förmåga. 

Jag kommer aldrig mer som när jag var ung att kunna tro att jag klarar vad som helst, kan bli eller göra vad som helst. Min ADHDsida vill upptäcka nya platser, göra många spontana aktiviteter, stanna länge på festen och prata med alla. 

Men det går inte. Den sociala baksmällan som pågår flera dagar efteråt drabbar mitt vardagsfungerande och mitt barn. Jag får planera in EN social aktivitet i veckan, om det är en bra vecka. Och känna efter: orkar jag tre timmar, två timmar, en och en halv timme? Och så får jag hög kvalitet på det umgänget o gå hem när det är som roligast. Och planera in lugn dagen efter. 

Det blir ett annat liv, inte nödvändigtvis ett sämre liv men ett annat, och det finns en sorg i det. Och det man absolut inte behöver är att människor omkring en talar om vad man ”borde” kunna eller orka, att ens känslor eller prioriteringar är fel eller obegripliga. Man behöver stöd i att man är okej. Så rensa bort alla människor som inte hjälper med detta om det går!

Här följer min lista:

ÅTERHÄMTNING (SJÄLVVÅRD FÖR ATT UNDVIKA MELTDOWN)

Sänka kraven på sig själv o andra
Skratta
Gråta
Tillåta sig att vara i sin faktiska känsla
Be om hjälp
Egentid
Sitta på balkongen
Sitta på balkongen och läsa
Se på film
Se på tv-serie
Spela på datorn
Fysiskt självstim (för mig sitta och gunga lite)
Powernap
Få massage
Umgås med virtuella vänner
Professionell samtalskontakt, bra kurator/terapeut
Mindfullness
Avslappningsövning
Tänka positivt och förlåtande om sig själv
Acceptans av livet och läget som det är
Bara vara ensam i naturen
Våga släppa på kontrollen
Lyssna på radio
Lyssna på ljudbok/föredrag/pod
Tända ljus och ta ett långt varmt bad
Ge mig själv massage eller fotbad med nedsläckt utom tänt ljus o kanske lugn musik
Lyssna på musik utan att göra något vid sidan av
Äta utomhus (inte på uteservering utan i naturen)
Skriva dagbok
Rita i målarboken för vuxna
Vara stilla och se på en vacker utsikt
Sitta och titta in i en öppen brasa/eld
Gå ut med hund
Umgås med hund, katt eller annat djur
Mata fåglar

ENERGIGIVANDE AKTIVITET

Pyssla med växterna/odling
Promenera
Gå till simhallen
Gå på bio
Träffa o umgås med rätt vän/vänner som ger energi mer än tar
Resa
Se de fina små stunderna
Tänka positivt och förlåtande om sig själv
Föreningsliv
Socialt engagemang
Umgås med andra med samma erfarenhet (2e exempelvis)
Läsa: böcker, tidningar, om specialintresse(n)
Specialintresse(n)
Lyssna på föreläsning/paneldebatt och liknande
Läsa och fundera djupare över något visdomsord, resonerande artikel eller liknande
Vattengymnastik
Äta utomhus (inte uteservering utan i naturen)
Gå själv på fik eller restaurang
Åka och upptäcka/promenera i en ny del av staden
Fotografera
Skriva skönlitterärt
Teckna/måla
Skriva poesi
Skriva diskuterande
Laga och äta extra god mat
Ta in vackra väldoftande blommor
Doftljus
Se på konst och utställningar
Gå barfota utomhus
Vara i och bli värmd av solen
Utomhusbad
Bara låta fantasi, tankar och filosofiska infall flöda
Gå ut med hund

SJÄLVSTIM, EFTER-MELTDOWN-TIDEN

Vara ifred
Fysiskt självstim (för mig sitta och gunga lite)
Spela på datorn
Sova djupt
Mycket kraftigt reducerade krav
Ta emot mycket hjälp
Sortera och ordna, hemma eller på datorn
Avslappningsövning
Tänka förlåtande och accepterande om sig själv
Bara vara ensam i naturen
Högkvalitativt umgänge med bra kompis/älskare: ordlös gemenskap, kroppskontakt (masage exempelvis)
Tänt ljus och långt varmt bad
Vara stilla och se på en vacker utsikt
Sitta och titta in i en öppen brasa/eld
Umgås med hund, katt eller annat djur

AKTIVITET SOM TILLVARATAR ENERGIPLUS/HYPERFOKUSLÄGE

Ut och vandra i naturen
Städa och röja upp
Resa
Dansa
Göra saker ihop med barnet/barn
Styrketräna
Skämta, tramsa, rimma, ramsa, vara barnslig, lekfull och busig

BASBEHOV FÖR ATT FUNKA VARJE DAG

Tillräcklig sömn
Tillräcklig mat (över tid o näringsmässigt)
Att kroppen får röra på sig
Att vara utomhus, frisk luft och melatonin
Närhet till annan/andra människor på ett eller annat sätt

En lättfattad förklaring som jag hoppas att ni orkade läsa. :) Min lista skulle inte se likadan ut som denna lista men ni hajar poängen :D

Fantastisk resa, härligt väder, semester när den är som bäst

Hade en helt fantastisk dag hos älskade Jennie med familj igår :) Landade i Ljusnedal nångång vid halv 12 och då vankades smarrigaste kycklingsalladen och rabarberkaka till efterrätt. Nom nom nom!
Fick träffa Emil för första gången och han var verkligen jättetrivsam. Lättsam och glad med en hel del humor.
De hade planerat en tur med nån form av gondol eller var det var men eftersom det aldrig går att ha riktiga planer när man har bebis så fick den planen bordläggas. Fast har jag missat nåt?! Går en gondol i luften eller är det en linbana fast med annat namn? Jag är inte helt tokig i höjder i ärlighetens namn. Kan gå bra men det kan lika gärna bli så att jag klamrar mig fast i allt som finns och hyperventilerar som en näbbmus med kattsällskap.
Nästa gång kanske vi kan ta en gondoltripp :)

Efter att vi ätit och smörjt kråset med smaskigt fika vaknade lilla fröken ultrasöt <3 Men alltså på riktigt, så liten och så himla fin. Givetvis var det ju mamma och hennes mjölkaggregat som var viktigast just då men efteråt fick jag minsann snooooza och gosa med henne i över en timme :) Gulligos <3

Vi tänkte ju även ta oss en promenad med vagnen, få oss lite tjejsnack å så meeeeeen... Bebisar och vädret, det är två saker som man inte kan råda över. Lagom tills vi skulle pallra oss ut så började det såklart regna. Så vi bytte köket mot vardagsrummet för lite miljöombyte och sen fortsatte tjattrandet :)

Jag trodde jag skulle behöva lämna lilla familjen vid 14-15 tiden eftersom jag räknade kallt med att de var fullkomligt utbrända av mitt sällskap vid den tiden men se så blev det inte. Tiden bokstavligt talat rusade iväg och helt plötsligt var klockan redan 16.30. Egentligen är väl inte det nån sanslöst sen tid egentligen men har man i runda slängar tre timmars bilfärd hem så är det rätt sent.
Så då fick jag avrunda :( Hade utan att blinka kunnat stanna hur länge som helst. Önskar att vi kunde ses så mycket mer men vi behöver ju inte vänta ett år mellan gångerna i fortsättningen. Vi bor ju faktiskt inte på varsin sida om universum utan bara några timmar bort med bil :)

Idag har det varit helt fantastiskt väder. Över 30 grader varmt i skuggan. Började morgonen med en stadstur för möte med en kurator på RVH och när det var över åkte i raka spåret hem och jag landade med en duns ute på gräsmattan. Härligt men ovant. Har inte kunnat ligga några längre stunder för mitt blodtryck tycks ligga på minussidan och värmen gör att jag blir helt vimmelkantig på en gång. Kan ju iof vara bra att inte kunna pressa som en regelrätt demon oxå. Bättre att mjukstarta så melanocyterna har en chans att aktivera sig än att bränna sig knaperstekt första fina dagen :)
Tog en cykeltur med Petter och Henke på eftermiddagen. Det var riktigt skönt. Det fläktar ju lite mer när man får upp lite fart :)

Nu ska jag ta en kalldusch tror jag. Luktar som en riktig karl ;)

Roadtrip och semestersvammel

Haha men nu ni, tänkte skrälla till och leverera ett litet inlägg såhär i semestertider ;)

Vi har precis hur fullt upp som helst. Dagarna hittills har endast innehållit regelrätt latande. Inte ett smack har vi gjort. Så himla skönt! Vi har noll planer för semestern. Inga resor inbokade. Det finns inget förutom några tidsbokningar för bl.a brynfix och träff med nån kurator på RVH inlagt i kalendern.
Jag gillar att ha semestern sådan. Att det inte är massa saker inplanerade. Saker som jag måste stressa upp mig över vilket i slutänden endast kommer leda till att jag tappat lusten helt eftersom jag analyserat sönder vad som kommer hända, vad som kan hända, vad som inte kommer hända. Det är bättre att ta saker och ting utifrån dagsformen.

Idag har jag dock en inplanerad resa framför mig. Ska snart stila till mig lite och sen hoppa in i bilen och brumma sisådär 23-24 mil (nånting) och hälsa på Jennie. Åhhh vad jag ser fram emot det! Att få träffa henne och prata prata prata och såklart, få träffa lilla goknulen Linnea <3
Denna resa har inte tagit någon energi att ha planerad. Den har enbart gett mig längtan och förväntan.
Det är ju flera år sen jag var dit sist (typ 3 år eller nåt sånt) och vi hade en riktigt rolig kväll som började med laxcheesecake och vin, massa surr, sjungande av gamla låtar från början av 90-talet och avslutades med en blöt kväll i Funäsdalens nightlife. Vaknade med tungan fastklistrad i gommen bredvid Tilt som låg som en korv mellan mig och matte i sängen :) Vi skrattade så vi dog när vi hittade Jennies kjol ute på gräsmattan och än idag kan jag inte fatta hur det gick till. Väldigt oklart ;) hahahaha.

Nåväl, strax ska jag ta och åka.

I övrigt har semestern inte inneburit mycket socialiserande. En träff med Critte och Therese på stan (chockade både Therese och mig själv när jag tackade ja till hennes fråga om jag ville hänga med på stan och shoppa) i lördags som avrundades med lunch på Pause är väl ungefär allt. Vi bjöd hem dem på middag också. Så hela lördagen hade vi trivsamt sällskap.
Henke gick ut och drack öl med några kompisar på kvällen så jag passade på att läsa en bok jag köpt. Semestertider är bokläsartider. :)

I morgon ser det ut som det kommer lite sol och värme igen :D Fantastiskt! Bikinin är nytvättad och väntar bara på att bli använd. Har legat  i solen en dag so far och det vore skönt att få nån sån dag till :)

Näpp, nu måste jag rusa. Ha en find dag :D

Låt mig vara

Nu är energin helt slut. Hur fan ska jag orka jobba? Hur fan ska jag orka leva? Känner mig totalt knäckt och det är helt jävla omöjligt att försöka förklara så folk förstår! Jag försöker men antingen är det jag som inte kan formulera mig eller så är det tydligen jävligt svårt att fatta det jag försöker förklara.

Oavsett, nu gör jag kväll. Är så trött så jag orkar inte hålla ögonen öppna. Kul söndag lixom...

Har massor jag vill försöka skriva ut så kanske jag får nån jäkla reda i skallen men jag orkar inte ens börja.

Om någon läser detta (tänker inte länka fb så då lär inte många människor läsa) snälla, SNÄLLA! Jag orkar inte umgås nu, inte i morgon, inte till helgen kanske aldrig. Jag uppskattar, såklart, förfrågningar men jag kan inte säga nej ich i det leder till stress och inre konflikt.  Just nu har saker varit för mycket. På jobbet är det åt helvete för mycket och med krav på att alla måste hjälpas åt så att alla kan vara lediga = jobba ännu mer inför sommaren ger mig fullkomlig panik. Plus ständigt förändringar i arbetet och flytt av placeringar mm mm. Hemma är det kaos. Bråk, stress, oro.

Inom mig är det konflikter. De vanliga. De som jag alltid har ändå. Allt samlat gör mig helt orkeslös. 

Nu tänker jag sova. God natt!

Långsamt

Världens längsta dag har det varit. Varenda minut har känts som tio. Som om den aldrig skulle ta slut. Och än är den inte slut. Men strax! 

Sniffade lite på ett bättre humör alldeles för ett tag sen men det vände snabbt. Det kan lätt göra det av det där jävla Facebook. För visst är det normalt att man via en delad länk från en tidningsartikel få reda på att ens ena förälder varit med i en bilolycka?! Igår! Inte en jävla käft har hört av sig om det men dela och glädjas över att det gick bra går visst bra. Förbannad! 

Jag är förbannad över att ingen hört av sig, varken igår eller idag. Över att behöva få reda på det såhär. 

Helt ärligt så var detta droppen. Nu lämnar jag fb. 

Det ringde nyss oxå. Det kom visst fram till någon att jag blev redigt förbannad och visade det med en syrlig kommentar till länken på fb. Sket i att svara. Varför skulle jag? Är inte intresserad av att höra undanflykter om varför man inte hört av sig och yada yada. Är det så här information om familjen ska gå till, att en av syskonen för veta medan resten får höra det omvägarna, ja men så låt det vara så då men tro inte att jag tänker ringa de andra om de inget fått veta. Tro inte att jag tänker tillbringa en sekund på sjukhus eller som budbärare av information fler gånger.

Känner mig illamående av inre stress och oro. Den här helgen känns stressig och egentligen skulle jag bara vilja lägga mig i sängen och rulla ihop i en boll och Blo lämnad i fred. Är i desperat behov av att slippa umgås. Fan det låter så jävla elakt! Som att jag är otacksam för att jag har fina vänner som vill ses. Jag vill ha mina vänner kvar men samtidigt vill jag inte umgås alls. Känns som jag krackelerar snart. Allt känns som krav. Att jobba är ett krav. Det är inget snack, för mig är det ingenting annat än ett nödvändigt ont för att få ekonomin att gå ihop. Fanns alternativet att aldrig mer jobba skulle jag utan tvekan ta chansen. Då kanske jag skulle orka umgås med vänner för jag skulle inte åka från gården i onödan. 

Känner mig ledsen och frustrerad och jävligt okunnig om mitt eget liv! Jag önskar att de som känner mig, mina vänner och min familj, kunde ha så pass mycket intresse så att de sökte information om Aspergers och läste på! Jag kan inte förklara. Jag vet hur det känns såklart men jag kan inte i ord berätta. Och jag orkar inte höra att "så känner jag med" eller känslan av att folk tycker att jag ska skärpa mig. Eller tvinga mig för att vänja mig. Hur idiotiskt är inte det?!? Så en kattallergiker ska sittande en katt i knät och stoppa snoken i dess päls för det är bara att vänja sig?! 

Detta förklarar på PRICKEN hur jag har/har haft det alltid! 

Precis ;)

Hahahaha igenkänningsfaktorn är skyhög!

Nä, nu urartar jag. Fick inget sagt heller. Anyways, skitdag, surkart, emo.

Världens argaste inlägg

Börjar med att skriva att om du vill fortsätta läsa och inte sparat min bloggadress, gör det för jag vet inte om jag kommer fortsätta länka till FB.

Håll i hatten för idag är jag på ett jävla humör! Förbannad och less är bara förnamnet.
Ibland kan verkligen ungarna göra mig vansinnig. Faktiskt. Känns som jag bara skulle vilja packa en väska och åka. Skita i allt och placera mig nånstans där ingen känner mig och där jag kan leva eremitliv. Vad skönt det vore!
Just nu är jag inne i en period då jag helst har så lite umgänge som möjligt. Jag vill helt enkelt inte umgås med nån. Känner mig tvingad och trängd. Kan klara av att jobba, mest för att vad fan har jag för val?! Men mer än så, nej tack.

Skulle vilja göra något annat av mitt liv. Byta jobb, flytta, dagdriva?! Flytta utomlands och provligga solsängar som levebröd. Fantastiskt. Just nu känns en flykt från detta jävla pissliv som ett fantastiskt alternativ. Men jag lär väl få så jävla lov och le och låtsas som allt är så jävla bra.

Har lust att stänga av telefonen för tid och evighet så jag slipper att folk ringer eller sms:ar. Ringer är värst för jag vill inte svara men gör det oftast ändå och dör uttråkningsdöden. Fattar inte hur folk orkar babbla i telefon. Sms är skit det med för då "måste" jag svara. Eller nä, men jag gör det ändå.

Funderar på att antigen avinstallera fb på telefonen och bara kolla där nångång emellanåt eller att helt och hållet försöka vänja mig av med skiten. Är så inåt helvete less på det. För några dagar sen brann det i peruken på mig när det var länkat till en artikel om nån jävel som hittat en mask i ett ägg. Bild och allt. Artikeln var för övrigt länkad från ÖP. Jag avinstallerade ÖP på en sekund. Däremot kommer jag ha jävligt svårt att äta ägg på en jävligt överskådlig framtid. Jag är så äckelmagad för sånt där med mat och maskar/varbölder/rent snusk så det är jobbigt. Önskar jag vore en sån som bara skakade av mig sånt utan att tänka mer på det. Men se sån är inte jag. Faktiskt tycker jag det mesta med fb är ren skit. Varför jag har så jävla svårt att bara klippa av och skita i det fattar jag inte. Men det är väl som med rökningen, jag måste ladda ett tag innan jag fimpar helt.

Har du orkat läsa hit?! Herregud vilket tålamod. Antagligen har ditt humör dalat nu. Sorry! Men just idag, just nu, vill jag bara gnälla. Jag vill bort! Vill säga upp mig, krypa ner under täcket och multna ihop till en hög med fläsk och ben och stinka satan.

Funderade på att gå ut och springa en sväng när jag kom hem efter jobbet men et blev inte av. Var för uppretad och förbannad för att ta mig för det. Ja så nu sitter jag i soffan och har maximalt med negativ energi som pyser ur mig. Fan! Dessutom skulle jag vilja ha choklad. En hel jävla bautapåse med lösgodis och Center.

Nu ska jag tjura vidare. Tjing tjong kalsong på er!

Liten sammanfattning

Fy sjutton vad det suger att Zefyren är stängd! Jag vill träna, lyfta skrot, gå på pass. Det är skitsvårt att få till det hemma. Var ute och sprang i måndags. Helt klart är att mina lungor är ovana att springa i friska luften ute och inte inne på ett löpband för helvete som det brände i luftrören!
Idag skyndade jag mig att byta om direkt när vi kom hem och så sprang jag en runda på 2.4 km innan middagen. Kändes bra men fy fan så jäkla kass kondis jag har :( I och för sig är det ju den jag jobbar på att förbättra nu ;)
Både i måndags och idag körde jag lite träning utan vikter för rygg, bröst och mage när jag kom in efter löpningen.

Igår var det avslutning för Petter på simskolan. Duktiga lilleman :) Han klarade Baddaren med bravur om än med en jäkla massa busande. Tre simmärken kvalade han in sig för :D

I helgen (lördags för att vara mer precis) som var begav vi oss ut på en "liten" cykeltur, jag Petter och Henke. Slutade på nästan 1.2 mil. Jag imponeras av Petter och hur mycket han orkar. Det är som om han inte riktigt går att trötta ut fysiskt. Tänk om man vore så själv... Jag storknar nästan av ett par kilometers joggande i snigelfart ;)

Försöker summera vad som hänt sedan helgen. I lördags var jag ju till sjukgymnasten. Han knådade axeln och gav mig övningar som jag ska göra innan jag kliver upp på morgonen. Som liksom startar upp musklerna mjukt och som töjer ut ryggraden och ger diskarna lite mer plats.
Efter sjukgymnastbesök kravlade jag mig ner på Zefyren för ett sista styrketräningspass innan det klappade igen. Sällskapade med Jessica. Det blev ett bra träningspass. Det gäller att avsluta med flaggan i topp ;)
Innan vi åkte hem svängde vi förbi Critte, Therese och Filip och fick oss kaffe och trivsamt häng samt att vi fick pinka in deras sprackans nya toalett ;) De har just renoverat badrummet och jag dööööör så snyggt! Precis så som jag önskar vårt badrum såg ut :D

I söndags var planen att åka och Fira lilla Allan på 1-årsdagen men jag ställde in. Det gick bara inte. Vet inte varför jag svarar ja när jag får frågan om att komma på kalas av dylika slag för jag mår dåligt i flera dagar innan det väl är dax och jag är helt dränerad på energi flera dagar efter. Kalas är tillställningar jag avskyr och kanske en anledning till att jag vägrar ha tårtkalas när jag själv fyller år. Det är så jävla jobbigt med stimmet som blir när många människor träffas. Ännu värre när det är folk jag inte känner eftersom jag inte riktigt vet hur man bara "småpratar" och i ärlighetens namn intresserar det mig oftast inte heller. Så varför vara med på sånt när jag ändå inte vill umgås?
Så, jag skrev till Magda och sa som det var. Att jag inte var social och inte ville umgås och vet ni1+ Jag har världens bästa vänner! Hon sa att det var ok och istället så åker vi dit på söndag och firar goknulen på hans 1-årsdag <3

I fredags hade vi finfrämmande av goaste vännen Jenny, hennes sambo Dan och tjejerna Emma och Jonna. Vi käkade middag och firade kardemummabullens dag med att mula i oss just såna :) 

Jonna pillade mitt hår länge och väl och jag njöt av varenda sekund. :)

Det var en riktigt trivsam kväll och jag ser fram emot nästa :D

Snart är det skolavslutning för Julia. Shit, jag fattar inte att hon går ut 9:an nu! Min lilla tjej <3 Hon som får övningsköra. Som vill vara ute med kompisarna och grilla i en park på skolavslutningskvällen och jag är tillräckligt ung för att tro att de tänker dricka alkohol och jag är livrädd och, puuuuh, längsta meningen i världen! Jag är rädd att hon ska bli full och råka illa ut :(
Kanske måste jag åka dit och ligga i nån buske och spionera :D

Näpp, nu ska jag glo klart på Grays Anatomy och sen är det väl dax att hacka näbben i madrassen några timmar ;)

Soon to be tomatoes :D

Haha älskar uttrycket i trynet på denna jamare ;)

Sport...

Men skona mig! Är det nån jävla hockey-historia på g eller vad??? Ska man tvångsmatas med jävla sport-åsikter i höger å vänstervarv nudå? Blir så satans irriterad på dessa jävla mupp-uppdateringar folk gör bara för att de ska framstå som världens jävla experter! Bryr mig icke och önskar att FB förbjöd allt med sportinnebörd. 

Känner mig stressad och jagad. Ledig dag idag och den har spenderats hemma  prick varje minut. Har inte haft varken lust eller ork att träffa andra människor än de tre jag bor med. 

Blir trött på att vara sån här :( Vill ju umgås och träffa vänner och familj men måste hela tiden ransonera energin för att orka. Just nu känns den faktiskt ännu mindre än vanligtvis, för mycket på g?!

Har påbörjat den 4:e boken av Kepler. Känner att lässuget är på väg tillbaka :) Så skönt! Älskar att släppa ALLA tankar och bara gå in i historien jag läser :)

Lite babbel i allmänt

Nämen herrejävlagud så in i bombens trött jag är! Denna tröttma jag dras med är inte rolig för fem öre. Om jag visste hur och vad jag skulle göra för att slippa den. Det är förlamande. Det spelar liksom ingen roll om jag sover tillräckligt, äter bra, tränar. Jag blir ändå så enormt trött så ögonlocken får spasmer och hela hjärnan transformeras till en öken av vakuum. Varje dag som jag varit på jobbet är det såhär. Det går inte komma ifrån. Det blir för mycket. Ibland känns det som jag kommer krackelera. Förut har jag ju jobbat på och fått mina härdsmältor när jag kommit hem. Så är det fortfarande men skillnaden är att nu vet jag ju varför jag får dem och varför jag blir så onaturligt trött. Det är nog ingenting jag någonsin kommer kunna jobba bort eller träna på. För min hjärna arbetar dubbelt jämt. Jag har ju  gått ner i arbetstid eftersom Petter är liten. Man får ju ha förkortad arbetstid när barnen är upp till 12 år (tror jag det är). Grejen är den att jag vet inte om jag någonsin kommer funka att jobba 100% igen. Helt ärligt. Det är så mycket annat som blir lidande när jag blir så trött att ingenting fungerar.
Ibland känns informationsflödet som jag matas med på jobbet så enormt att jag nästan inte orkar jobba fram till lunch. Det är jättejobbigt! Jag har jättehöga krav på mig själv men jag känner att jag inte alls kan nå upp till dem och det blir faktiskt sämre och sämre.
Just nu är det så mycket nytt på gång på jobbet så jag får panik. Det förväntas att man bara ska hänga med i svängarna. Det gör mig jättejätte trött och våldsamt ofokuserad.

Ikväll är det simskola för Petter. Henke blir sen hem. Det innebär att jag får pallra mig iväg med honom. Lurar på om jag ska ta en promenad medan han simmar. Det piggar ju upp lite i varje fall :)
Ska ta och packa hans väska nu.

Förresten, finns det nån som vet om och i så fall hur man återställer hälsoappen i iPhone 6? Min har nog helt tappat det...
Verkar ju väldigt långsökt att jag gått närmare 100 000 steg idag men att de stegen bara genererat 4.5 km. Vaddå, som om jag legat och ålat fram liksom? Eller haft fötterna hopbundna med rep. Så små steg måste det ju vara omöjligt att få till xD hahahaha

Fast lite allvar är det, eftersom Viktväktarappen hämtar information från Hälsoappen så lurar ju den senare VV att jag varit helt inåt helsike aktiv idag :( Irriterande faktiskt :(

Frustration ahead

Men herreguuuuud för denna tröttna! Vissa dagar är mer uttröttande än andra och idag har det varit riktigt svårt att hålla fokus.

När någon pratar oavbrutet med mig i flera timmar och pratar medan jag gör saker så blir det rätt snabbt fullkomligt kaos i min skalle. Jag fattar inte vad som sägs, vad jag förväntas göra och vad jag ska svara (och om jag ska svara). Då har varenda hjärncell tagit semester och stuckit till Maldiverna. 

Mitt på dagen var jag så mör att det inte gick att prata och hade någon försökt föra ett samtal då så hade jag faktiskt sagt som det var, att jag är för trött och ofokuserad för att prata. För den lilla fokus jag kan hålla en sån här gång behövs för att klara av det jag ska göra.

Senaste dagarna har jag funderat mycket över mig själv och allt som hänt med utredning och såna saker. Känner mig helt vilsen faktiskt. Och jävligt jävligt ensam! Torts att jag berättat på jobbet och till vänner/familj så känns det som om de problem jag har inte blir tagna på allvar. Jag har kanske iof inte förklarat så bra vad jag har problem med, men jag har berättat om de som påverkar mig jättemycket. 

Jag kan heller inte förklara. Faktiskt. Jag har miljoner tankar som trängs i skallen och när jag öppnar munnen kommer de ut helt fel, jag tappar tråden, glömmer bort vad jag skulle sluta meningen jag började på med, skämtar bort mina problem med mera med mera. Verbalt kan jag inte berätta. Jag kan försöka förklara i skrift och har påbörjat inlägg om det (ett är publicerat, ett är påbörjat). Men jag slutför inte. Efter en dag på jobbet så är jag glad att jag håller ihop nog länge för att hinna laga mat och natta barnen (eller Petter, Julia nattsuddar ju längre än mig). 

Jag önskar att någon utifrån kunde komma på jobbet och berätta hur det är att leva med mina diagnoser. Faktiskt. För det känns som om man tycker att jag är larvig när jag säger att jag inte fixar en viss grej på grund av det och det, hur djävulskt jobbigt det är det här med att höra allt hela tiden, att jag vissa gånger kan vara jätteflexibel medan nästa gång är jag så stelbent så det är helt otroligt. Att jag fungerar bättre när jag inte hela tiden blir "matad" med intryck, ljud, frågor, blir avbruten och så vidare.

Jag älskar mitt jobb så tillvida att jag tycker det är sjukt intressant med bakterier. Jag har oerhört lätt att lära när jag är intresserad. Då kommer min hyperfokus in. När jag började på nuvarande arbetsplatsen för fyra år sedan så var allt nytt. Allt var spännande. Min hjärna stortrivdes! Med en spritt språngande ADHD i skallen är det inga som helst problem att suga upp allt som ligger inom intresseområdet som en svamp. Att helt konsumeras av allt spännande och lära sig. Bästa känslan. 

Tyvärr blir man ju något sånär fullärd tillslut. Man hamnar i vardag och rutin. Jag tycker som sagt fortfarande att mitt jobb är roligt, men helt plötsligt kommer mina svårigheter med människor rent generellt in i bilden. Sånt som jag förträngt medan jag fokuserade på att lära mig spännande saker. Helt plötsligt hör jag alla ljud, känner av pressen att vara flexibel, att prestera, att vara duktig. Det kan gå bra. Det kan det. Men det kan gå jävligt dåligt också. Jag har oerhört svårt för förändringar som är rutinbrytande. Blir regid som en sten. Allt låser sig, jag blir superstressad och varje sak jag ska göra kräver en enorm kraftansamling för att få till rätt. Att stressa är fiende nummer ett. Jag stressar iof alltid och borde vara ett orakel när det kommer till det, men när stressen är andras förväntningar på min förmåga så går det käpprätt åt skogs. 

Flexibel skulle jag inte heller kalla mig själv. Av ovan nämnda anledningar. Jag vill ha rutin, tydliga och bestämda. Rutiner ska följas, var sak har sin plats och så vidare. Flexibel som ett järnspett. 

Just nu, nu när jag är så trött så jag nästan gråter och frustrationen över att inte klara sånt som alla andra klarar av och att jag inte känner att jag blir förstådd känns det så jäkla jobbigt faktiskt. :(

Henke åkte till vårt grannland i väst i morse och där blev han oväntat kvar då returen han ska ha med sig skulle hämtas långt åt fanders. Stackarn. Han har varken tandborste, kudde, täcke eller mat med sig. Tur jag har Petter som gärna tar Henkes plats i sängen. Då slipper jag sova själv :D

I morgon är det äntligen fredag! Min morgon börjar med 50 minuter skivstångspass :D Bästa starten på dagen :D Jag ska bli stor å stärshk :D

Discobowling och återhämtning

Jaha men vad hände med den här helgen då?! Den tog ju slut hur fort som helst. Iof kan man väl säga att jag bara hade en dags helg för gårdagen var tämligen slitsam.

Fredagens umgänge med vänner från jobbet var riktigt lyckat! Vi strålade samman på bowlinghallen och började med att äta. Sen blev det discobowling så det stod härliga till. Jag började riktigt bra med både spärrar och strikear meeeeeen eftersom jag inte är någon bowlare egentligen och dessutom inte i kombination med öl så kan ni själva räkna ut hur det slutade ;) Rännorna var flitigt använda mot slutet av vår timme ;) Haha.

När vi bowlat klart och jämfört resultaten med varandra drog några av oss vidare in mot stan. Vi irrade runt lite innan vi slutligen landade på Jane Doe. Där satt vi och svamlade om både det ena och det andra. Skrattade, kramades och trivdes.
Fram emot nattkröken drog vi oss upp på Plaza där det var rockbar i grottan (eller kallas den källaren eller nåt nu?!). Hur som haver, fantastiskt! Hårdrocksbandet spelade och vi rockade. Så jäkla kul.

AMEH alltså! Henke har käkat godis så till den milda grad att han hastigt fick slunga i sig ett glas samarin mot halsbrännan han drog på sig och nu har han jordens hicka. Jag stör mig till döds! Vilket irriterande ljud att lyssna på :( Sa åt honom att försvinna härifrån tills han slutat upp med det annars skulle han få en smäll och att bara det hotet borde få hickan att lägga av. Då skrattar han bara åt mig!!! Alltså, hahaha ;) Han tycker tydligen inte att jag är så värst skräckingivande ;)

Ok, åter till helgen. Igår då. Dagen efter bowling, häng med trivsamt folk (både från jobbet och vänner jag träffade ute) och öl. Behöver jag säga att jag inte mådde så värst bra!? Fy hunnan!
Vaknade med huvudvärk som fick ögonen att vända sig ut och in och sen knorvla ihop sig bakom russinögonlock. Blandade mig en treo till frukost och fick nästan, men bara nästan, lubba till toan och vända magsäcken ut och in. Lyckades faktiskt häva det tack och lov!
Låg som ett lik i soffan med gårdagens tryne utsmetat och med håret på ända när momma och mamma kom hem med barnen. Är glad att momma är gammal och redigt glömsk vid detta laget, hon slipper förhoppningsvis minnas vilket jävla kadaver hon hälsade på. ;)
Helst hade jag faktiskt legat inne hela dagen och vridit mig som en mask i bakisångorna men tyvärr fick jag inte göra det eftersom Petter var bjuden på kalas hos en dagiskompis. Jag fick vackert lov att samla ihop mig lite och följa med Henke och lämna honom. Är glad att vi bara behövde lämna honom och inte stanna kvar i varje fall ;)

Idag har jag försökt få tillbaka lite energi. Hade tackat ja till ett event med tjejer från byn idag men ställde in. Orkade helt enkelt inte umgås med människor jag inte känner. Det tar ju rätt mycket på min energi att umgås så som jag gjorde i fredags och det tar framförallt lång tid att återhämta mig rent mentalt. Att orka med människor. Ibland önskar jag att jag var "som alla andra". Som orkar umgås varje dag på helgen. Som inte måste välja en rolig grej för det är då inte säkert att orken till två eller tre roliga saker finns. Men men, sån är inte jag. Lika bra att släppa de kraven nu och bara vara glad att jag faktiskt, för första gången på 9 månader åkte iväg och hade kul med vänner, gick på lokal och socialiserade halva natten ;)

Killen hela dan har bytt däck på Gena, städat ur henne, kollat oljan och allmänt piffat. Tror han tycker om mig litegranna faktiskt ;)

Åhhh jag är så spänd! Har startat två surdegar som jag håller på att mata för fullt nu. Ska baka mitt första surdegsbröd i veckan tänkte jag :) Såg alldeles nyss att de faktiskt börjat bubbla lite nu :D

Spännande!

Nä, nu ska vi ta och glo på ett avsnitt av Bates motell innan det är dax att hoppa i lopplådan :)

Spinning Cillan

Mitt huvud snurrar. Eller är det hjärnan kanske?! Vilket som, har varit ofokuserad förut men nu är det på en helt egen nivå!

Ett exempel: idag skulle jag färga ett objektglas med bakterier och då bränner man glaset över en låga (för att fixera fast kusarna på glaset). Lågan tänder man med en tändsticka. 

När jag tänt lågan och skulle blåsa ut elden på stickan så svävade tankarna iväg och jag glömde (!!) helt bort att blåsa ut lågan vilket resulterade i att jag brände överläppen och svedde näshåret så det luktade fan! Helt otroligt! Har haft noll koncentrationsförmåga idag och det är så jobbigt :( Tankarna trängs. 

Försöker förstå mig själv och vad det innebär med diagnoserna. Känner det som att jag blir jämförd med andra med samma diagnoser och då är mina problem "milda" jämfört. Känns... Vet inte jag, men jobbigt. Jobbigt för att mina svårigheter inte syns utanpå. 

Många tankar kring sånt. Men även det här med att jag tänker annorlunda än "normala" människor. Men hur fan tänker dom då?!? Jag har ingen aning om vad som gör mitt tänkande annorlunda eftersom jag alltid varit såhär.

Åhhh :( Skulle behöva ledigt för att kunna läsa och lära. Jag hinner inte ich även om jag skulle hinna så saknas den där startmotorn som ska få mig att börja söka information och när jag väl lyckats kicka igång det så är energin till att läsa borta. Tid...

Nu ska jag sova. Mina kuddar i sängen är hemska. Borde skaffa nya. Synd att det är så rackarns trist att investera i sånt.an ser dem ju inte ;)

Ordning och reda, väder och vind

Tänkte försöka mig på att reda ut lite av mina "egenheter". Saker som jag funderat över varför jag gör, saker jag har svårt för, saker som verkligen kan vara jobbiga med mera. För min skull mest, men kanske även för att förklara för andra.

Jag tänker inte försöka rangordna eller strukturera utan här kommer det, rätt och slätt som de trillar ur kraniet och ut i skrift.
Det kommer heller inte gå att klämma in allt i ett enda inlägg, det blir ju en hel roman i så fall ;)
Men här kommer lite och fler issues/egenheter kan jag rafsa ner i ett annat inlägg :)

Trots att jag själv tror mig vara enormt strukturerad och organiserad så får jag ofta bevis på att det inte kanske är precis så...  Jag strukturerar och organiserar gärna men bara sånt som intresserar mig det vill säga. Det skrivs listor, packas och planeras. Kan hålla på i evigheter. Sen glöms hälften bort ändå eftersom jag glömmer att titta på listan (?!).

Trots all planering och alla listor kan dock saker ta enormt lång tid att komma igång med.
Att till exempel gå ut med soporna (det skriver jag förvisso inte ner på en komihåg lista att jag ska göra) kan jag dra ut på så länge att de självmant går till sopkärlet och lägger sig. Så har jag alltid varit. Och det är inte att jag tycker det är äckligt eller att jag är lat, det är bara det att det blir inte av. Kan någon konsten att bygga en sophög på höjden så är det jag... ;)
Hade det inte varit soporna jag drog mig för kunde det lika gärna varit att vika tvätt eller plocka ur diskmaskinen. 

Jag är i grund och botten väldigt pedantiskt men öppna min garderob... Där inne råder kaos. Eller egentligen i alla skåp. Jag försöker få till ordning men när andra ställer in grejer hamnar de fel och då tappar jag ordningen och jag mular in och ja... Resultatet blir att ingenting står att finna på rätt plats. Jag tycks jobba lite som barn, mentaliteten är lite den att "syns det inte, finns det inte". Jag blir otroligt less på mig själv som inte håller ordning även i skåp och lådor men att ta tag i och börja rensa upp där är helt hopplöst. 

När saker som planerats ändras eller inte blir av som tänkt så kan det bli redigt kaotiskt här. För det första krävs det en jävla massa energi för mig att förbereda mig mentalt på något som ska hända och blir det då ändringar så blir jag jävligt less/besviken/arg. 

Paradoxalt nog kan det vara jag själv som ställer in eller ändrar saker på grund av att jag redan innan saken händer bränt all energi på planeringen och förväntningar. Jag orkar helt enkelt inte genomföra dem. Smått frustrerande.

Ställer jag in själv är det ok, ställer andra in... Inte lika ok ;) haha

Det här med koncentrationen är en annan sak. Om något är intressant finns nästan helt obegränsat med fokus och jag kan hålla på med samma sak hur länge som helst men är det minsta lilla tråkigt eller ointressant så är det värre. Lägg till extrem ljudkänslighet på det. Det är verkligen helt sjukt svårt att fokusera då. Jag störs verkligen av nästan allt! Radio, tv, visslande, nynnande, hostningar (värst är rethosta och rökhosta) med mera i oändlighet. Detta är ett stort problem rätt ofta faktiskt.

På tal om ljuskänslig, det här med snarkningar... Alltså bara att prata om att någon snarkar får mitt hjärta att börja rusa av irritation. Jag blir så himla vrång av det ljudet. Spelar ingen roll om det är Henke, Petter, Julia eller random människa på tv som snarkar, jag blir på dåligt humör direkt! Det stör mig så pass att jag inte kan koncentrera mig på någonting annat oavsett vad jag gör. Bedrövligt... 

Impulsiviteten ska man väl inte prata om... Blir så less på mig själv ibland. Jag har lärt mig att försöka tänka ett varv till och jag har (tack och lov) Henke som bromsar mig men det händer ju ändå att jag hinner bli överilad. Att köpa hund var en sån sak. Världens finaste och goaste hund. Älskar honom mängder. Men det gick ju inte alls. Det var superstressande att ha hund. Han lät prick hela tiden! Vi försökte verkligen få det att fungera men tillslut blev det ohållbart. Han bor hos en mycket mer lämplig familj nu <3

Jag skäms över det med hunden. Det är ju verkligen ett lysande exempel på hur jävla fel det kan gå när jag hinner agera först och tänka sen. 

Jag har enormt mycket inspiration till att vilja pyssla/träna/laga mat/indreda med mera med mera. Tyvärr brukar inte den inspirationen räcka hela vägen till färdigt resultat. Jag påbörjar saker med huuuur mycket iver som helst, köper grejer/kläder, läser på, förbereder, planerar men slutför oftast inte. Det är sjukt frustrerande faktiskt. Mina intressen skiftar från en dag till en annan. 

Senaste grejen var ju att jag skulle pyssla med ståltråd och pärlor. Beställde en låda med flera sorters ståltråd, färgade kulor, genomskinliga kulor mm. Pysslade i 10 minuter, fick inte till det som jag tänkt det inne i huvudet, ledsnade. Nu ligger det och samlar damm.

Likaså fick jag ju inspiration att måla och rita i höstas. Inhandlade dukar, penslar, ritblock, pennor, akrylfärg. Ritade två teckningar och målade en bakgrund. Lessnade. Alltid samma sak, jag har liksom bränt min energi redan innan jag kommit igång och då tappar jag inspirationen och motivationen ;)

Det här med att socialisera sig. Det är inte helt enkelt faktiskt. Jag antar att det beror på min Asperger (?). Vid exempelvis fikaraster eller större middagar hänger jag inte alltid med i samtalsämnen och i regel förs det flera olika samtal runtomkring vilket gör det stört omöjligt för mig att sortera intrycken. Jag hamnar oftast i egna tankar och försvinner liksom iväg i mig själv. Detta är situationer som jag alltid känt mig utanför och känner mig oftast inte som "en i gänget" även om jag umgås och har kul jag med så känner jag mig utanför.
Det här med att andra pratar och lyssnar och är intresserade, det pratas väder och vind. Funkar inte för mig. Då blir jag oftast tyst. Vad finns det att säga liksom?! Har man inget att prata om så finns det ingen anledning att prata? Eller hur?!

Sen har jag lärt mig att det är bättre att vara tyst än att lägga sig i när jag ändå inte hänger med i vissa saker. Många gånger blir jag bara irriterad och säger saker som jag egentligen inte borde sagt om jag tvingar mig att försöka ändå.

En annan sak som är riktigt dryg är exempelvis när det ska komma okända människor hem till oss. Som när jag skulle sälja barnvagnen till exempel. Givetvis ville paret som skulle köpa den komma en kväll när Henke jobbade så jag var själv hemma. Det stressar mig nåt helt enormt att någon jag inte känner ska komma och jag måste prata och jag måste ta hand om dem. Alltså en hel jäkla dag gick åt till att vanka runt och våndas.

Eller i förra veckan senast, då helt plötsligt knackade det på dörren och utanför står en karl som skulle provköra bilen vi skulle sälja. Han och Henke hade bestämt en tid men givetvis var han (karln då) tidig. Så där står jag, helt oförberedd och Henke är inte hemma och en främmande karl utanför dörrn att ta hand om. Men HERREJÄVLAGUD! Fattar ni hur jäkla jobbigt det blev?!?! Han fick ju nyckeln och allt sånt tillslut men det tog ett tag innan jag listat ut vad jag skulle ta mig till. 

Tack och lov körde han runt så pass länge att Henke hann hem och kunde ta hand om honom ;)

Pjuh! Nu får det räcka här för denna gång. Finns ju liksom ingen ände på allt ;)