torsdag 23 april 2015

Frustration ahead

Men herreguuuuud för denna tröttna! Vissa dagar är mer uttröttande än andra och idag har det varit riktigt svårt att hålla fokus.
När någon pratar oavbrutet med mig i flera timmar och pratar medan jag gör saker så blir det rätt snabbt fullkomligt kaos i min skalle. Jag fattar inte vad som sägs, vad jag förväntas göra och vad jag ska svara (och om jag ska svara). Då har varenda hjärncell tagit semester och stuckit till Maldiverna. 
Mitt på dagen var jag så mör att det inte gick att prata och hade någon försökt föra ett samtal då så hade jag faktiskt sagt som det var, att jag är för trött och ofokuserad för att prata. För den lilla fokus jag kan hålla en sån här gång behövs för att klara av det jag ska göra.

Senaste dagarna har jag funderat mycket över mig själv och allt som hänt med utredning och såna saker. Känner mig helt vilsen faktiskt. Och jävligt jävligt ensam! Torts att jag berättat på jobbet och till vänner/familj så känns det som om de problem jag har inte blir tagna på allvar. Jag har kanske iof inte förklarat så bra vad jag har problem med, men jag har berättat om de som påverkar mig jättemycket. 
Jag kan heller inte förklara. Faktiskt. Jag har miljoner tankar som trängs i skallen och när jag öppnar munnen kommer de ut helt fel, jag tappar tråden, glömmer bort vad jag skulle sluta meningen jag började på med, skämtar bort mina problem med mera med mera. Verbalt kan jag inte berätta. Jag kan försöka förklara i skrift och har påbörjat inlägg om det (ett är publicerat, ett är påbörjat). Men jag slutför inte. Efter en dag på jobbet så är jag glad att jag håller ihop nog länge för att hinna laga mat och natta barnen (eller Petter, Julia nattsuddar ju längre än mig). 
Jag önskar att någon utifrån kunde komma på jobbet och berätta hur det är att leva med mina diagnoser. Faktiskt. För det känns som om man tycker att jag är larvig när jag säger att jag inte fixar en viss grej på grund av det och det, hur djävulskt jobbigt det är det här med att höra allt hela tiden, att jag vissa gånger kan vara jätteflexibel medan nästa gång är jag så stelbent så det är helt otroligt. Att jag fungerar bättre när jag inte hela tiden blir "matad" med intryck, ljud, frågor, blir avbruten och så vidare.
Jag älskar mitt jobb så tillvida att jag tycker det är sjukt intressant med bakterier. Jag har oerhört lätt att lära när jag är intresserad. Då kommer min hyperfokus in. När jag började på nuvarande arbetsplatsen för fyra år sedan så var allt nytt. Allt var spännande. Min hjärna stortrivdes! Med en spritt språngande ADHD i skallen är det inga som helst problem att suga upp allt som ligger inom intresseområdet som en svamp. Att helt konsumeras av allt spännande och lära sig. Bästa känslan. 
Tyvärr blir man ju något sånär fullärd tillslut. Man hamnar i vardag och rutin. Jag tycker som sagt fortfarande att mitt jobb är roligt, men helt plötsligt kommer mina svårigheter med människor rent generellt in i bilden. Sånt som jag förträngt medan jag fokuserade på att lära mig spännande saker. Helt plötsligt hör jag alla ljud, känner av pressen att vara flexibel, att prestera, att vara duktig. Det kan gå bra. Det kan det. Men det kan gå jävligt dåligt också. Jag har oerhört svårt för förändringar som är rutinbrytande. Blir regid som en sten. Allt låser sig, jag blir superstressad och varje sak jag ska göra kräver en enorm kraftansamling för att få till rätt. Att stressa är fiende nummer ett. Jag stressar iof alltid och borde vara ett orakel när det kommer till det, men när stressen är andras förväntningar på min förmåga så går det käpprätt åt skogs. 
Flexibel skulle jag inte heller kalla mig själv. Av ovan nämnda anledningar. Jag vill ha rutin, tydliga och bestämda. Rutiner ska följas, var sak har sin plats och så vidare. Flexibel som ett järnspett. 

Just nu, nu när jag är så trött så jag nästan gråter och frustrationen över att inte klara sånt som alla andra klarar av och att jag inte känner att jag blir förstådd känns det så jäkla jobbigt faktiskt. :(

Henke åkte till vårt grannland i väst i morse och där blev han oväntat kvar då returen han ska ha med sig skulle hämtas långt åt fanders. Stackarn. Han har varken tandborste, kudde, täcke eller mat med sig. Tur jag har Petter som gärna tar Henkes plats i sängen. Då slipper jag sova själv :D

I morgon är det äntligen fredag! Min morgon börjar med 50 minuter skivstångspass :D Bästa starten på dagen :D Jag ska bli stor å stärshk :D


2 kommentarer:

Jennie sa...

Ja vi hade ju en lång konversation om det här igår kväll och jag känner ju som sagt igen mig i allt. Det är så fruktansvärt när sllt bara låser sig, när det inte ens går att tänka klart tankarna i skallen för att man är så stressad av allt runtomkring utan de avbryts och så får man börja om och om igen och det gpr inte att få någon ordning alls. Frustrationen är ju ett faktum och stressen blir ännu värre. Ond cirkel. Och sen är det bara flyktinstinkten kvar.

Only me sa...

Ja fy fan vad jobbigt det är :( Huva!