Tuttar, brön, lökar

Haha, lite roligt faktiskt, skrev ju ett inlägg för några dagar sedan om surdegsbrödet jag bakade och döpte det, rolig som jag är, till Älskar mina brön. Igår skrev jag ett inlägg om en sport-BH jag fått testa genom att jag är buzzador. Det roliga är att besökarstatistiken på just de två inläggen är betydligt högre än för inlägg postade precis före eller efter. Kan det ha att göra med att folk tror de ska få se rattar? Att man associerar brön med bröst? Roligt är det ju faktiskt oavsett anledningen, men jag tror helt ärligt att fler varit in och kollat just på grund av risken/chansen till att få se ett par getter ;)

Här har ni lite taxöron att njuta av, lillördag och allt ;)

Nytta och nöje

Trotsade gamnacken i morse och körde ett litet pass på Zefyren. Startade med löpbandet 10 minuter för att värma upp och kunde inte hålla mig ;) Sprang som en dåre sista 4 minutrarna. Lär visa sig vad Herr Ischias tyckte om det i morgon ;) Lite gnäll är det där bak redan men jag lever på hoppet om att det blir bättre :D

Jessica kom också ner så vi mixade nytta med nöje, sladder/styrka. Det nya passet xD Jättekul att ses, länge sen nu!

Lagom mör just före strechningen :)

På lunchen hade jag bestämt dejt med A-K på sopphörnet. Tog med Emmi som sidekick. Samma här, nytta med nöje :) Käkade en ljuvlig rödbetssoppa med nötkött, mängder av sallad, lite paj och toppade med kaffe mot slutet. Trivsam stund var det. Det är kul att komma ut en sväng och bara hänga med vänner <3

Fick sms om att min fina köksmaskin fanns att hämta på affären. Yiiiiha! Eftersom jag tvivlar på att nacken skulle tolerera att kånka runt på en låda stor som tusan och tung som en månstor gråsten så fick Henke följa med som assistans :)

Nu är surdegarna matade och i morgon ska jag sätta en deg som ska gräddas på fredag förmiddag :) Yuuuum!

Förklara för mig HUR det är möjligt att ha ilningar som nästan tar vettet ur en i en porslinstand? Det är ju titanstift skruvade i benet med en krona på. Hur fan kan det ila i en sån?!? Det gör det på mig ocv det är sinnessjukt oskönt. Tur jag ska till tandläkaren snart. Han kanske kan förklara för en novis.

Nu ska jag hoppa i pyjamas och invänta Grays Anatomy. Är inställd på gråtmaraton så jag ska ladda med papper och se till att gno bort allt smink ordentligt ;)

Buzzador: Tuttkassar till sportaktiviteter testkörd

För snart en månad sedan kom jag med i en buzzadorkampanj för en sport-bh från Pierre Robert. Riktigt rolig kampanj där jag, förutom att beställa en bh till mig själv, även fick beställa en till en träningskompis.
Efter en hel del funderingar kring vilken av alla snygga färger jag skulle välja så beställde jag dem direkt från deras hemsida och bara några dagar senare fanns de att hämta ut på Bua nere på byn.

Jag är helt ärligt supernöjd med min :D Dels var storleken perfekt! Mätte mig med måttband och valde storlek utifrån måttabellen på hemsidan och den var verkligen till stor hjälp (det kan annars vara svårt att hitta helt rätt storlek på bh när bröna är fyllda).
Den sitter väldigt bekvämt, inga skavande sömmar, mjuk och följsam utan att sitta åt som satan. Svetten suger den upp och sväljer (?!) tydligen för den försvinner liksom. Positivt med andra ord ;)

Bh:n är ett av plaggen i Pierre Roberts Sport collection. Såhär står beskriver Pierre Robert den:  Modellen är behandlad med MaxDry™ Technology som ger effektiv fukttransport för ett mer behagligt träningspass. Ryggpartiet har en bred parti av mesh för god ventilation och det innersta meshlagret har stora hål för sval känsla mot huden.

Jag kan varmt rekommendera denna sport-bh som en av de skönare jag använt faktiskt. Om du är snabb som rackarns och går in på Pierre Roberts hemsida och beställer en fram till den 30/4 så får du 30% rabatt om du använder koden PIERRE30ROBERT :)

IKEA på 50 minuter och nacke på sne

Här inne ekar det minsann tomt. Det beror på några saker. Nummer ett är att jag haft så jävla ont i nacken sedan i lördags så jag har verkligen inte haft någonting positivt att skriva. I söndags kändes det som jag fick knivar inkörd mellan två kotor och smärtan går fan inte beskriva. Sen har muskeln som går från kraniets nederkant och ner mellan skulderblanden värkt så jag hållit på att bli galen. Det onda har gjort att det i perioder inte känts som om jag ska orka hålla upp mitt eget huvud utan det har liksom "doppat". Vilket givetvis gett hugg och våldssmärta. Jag grät helt hysteriskt i söndags morse för det gjorde så ont.
Nu är det lite bättre. Tack och jävla lov! Fortfarande stel som ett spett och molvärk men jag kör på Voltaren och hoppas på det bästa. Har ingen ork att kontakta HC, naprapat eller sjukgymnast heller. Känner inte att det ger något och jag har en tid bokad med en sjukgymnast om ett par veckor. Väntar tills dess om det inte blir akut att hela skallen lossnar och ligger kvar på kudden en morgon.

På tal om kudde. I lördags beslöt vi oss helt spontant för att blåsa ner till Sundsvall och gå på IKEA för att skaffa mig en kudde med memory foam. Jävla skitresa! Hade så ont i nacken så jag trodde jag skulle bli knäpp(are) och på köpet ballade magen ur också. Det högg som knivar i den med. Obefogat.
Sprang genom IKEA på 50 minuter, betalade och sen var det raka spåret hem. Planen var att gå på Media Markt och kolla på köksmaskiner och sen Biltema för att leta torkarblad till Gena men på grund av mina krämpor samt att jag inte vet huruvida saker sägs med ironi eller allvar vissa gånger (känns som jag missuppfattar saker ofta och kanske är det på grund av sånt som ironi?!). Hur som, lusten tvärdog och det blev en bilresa hem under tystnad.

Somnade som en sten på soffan när vi kom hem. Sov och sov tills det var dax att köra Henke till stan då han skulle ut och ta några öl med Erik.

I söndags kantades hela dagen av smärta. Lyckades storstäda huset men det var ungefär den bedrift jag ides med. Det känns inte som det blir bättre i nacken av att sitta still och "vila". Dessutom blir jag rastlös på gränsen till galenskap om jag bara ska ligga som ett lik och glo.

Jo just ja! Har köpt mig en köksmaskin faktiskt. Den väntas hem i slutet av denna vecka eller i början av nästa. Är såååå nöjd! Känns grett att ha jobbat ett extrapass en lördag såna här gånger. Det gav ett bra tillskott till den även om det inte alls var tillräckligt. Men hur som, denna kommer jag kunna ha resten av livet. Glad :D

I morgon ska jag kräla mig upp i tid och sticka ner på Zefyren. Är inne i en dipp vad gäller motivationen till både mat och träning. Känner inte att jag får någon direkt pepp här hemma angående maten och när det gäller träningen så är denna rygg, nacke och ischiasnerv inte precis några motivationshöjare direkt ;)

Ja men himmel vilket fantastiskt positivt inlägg då ;) haha fy fan xD

Frustration ahead

Men herreguuuuud för denna tröttna! Vissa dagar är mer uttröttande än andra och idag har det varit riktigt svårt att hålla fokus.

När någon pratar oavbrutet med mig i flera timmar och pratar medan jag gör saker så blir det rätt snabbt fullkomligt kaos i min skalle. Jag fattar inte vad som sägs, vad jag förväntas göra och vad jag ska svara (och om jag ska svara). Då har varenda hjärncell tagit semester och stuckit till Maldiverna. 

Mitt på dagen var jag så mör att det inte gick att prata och hade någon försökt föra ett samtal då så hade jag faktiskt sagt som det var, att jag är för trött och ofokuserad för att prata. För den lilla fokus jag kan hålla en sån här gång behövs för att klara av det jag ska göra.

Senaste dagarna har jag funderat mycket över mig själv och allt som hänt med utredning och såna saker. Känner mig helt vilsen faktiskt. Och jävligt jävligt ensam! Torts att jag berättat på jobbet och till vänner/familj så känns det som om de problem jag har inte blir tagna på allvar. Jag har kanske iof inte förklarat så bra vad jag har problem med, men jag har berättat om de som påverkar mig jättemycket. 

Jag kan heller inte förklara. Faktiskt. Jag har miljoner tankar som trängs i skallen och när jag öppnar munnen kommer de ut helt fel, jag tappar tråden, glömmer bort vad jag skulle sluta meningen jag började på med, skämtar bort mina problem med mera med mera. Verbalt kan jag inte berätta. Jag kan försöka förklara i skrift och har påbörjat inlägg om det (ett är publicerat, ett är påbörjat). Men jag slutför inte. Efter en dag på jobbet så är jag glad att jag håller ihop nog länge för att hinna laga mat och natta barnen (eller Petter, Julia nattsuddar ju längre än mig). 

Jag önskar att någon utifrån kunde komma på jobbet och berätta hur det är att leva med mina diagnoser. Faktiskt. För det känns som om man tycker att jag är larvig när jag säger att jag inte fixar en viss grej på grund av det och det, hur djävulskt jobbigt det är det här med att höra allt hela tiden, att jag vissa gånger kan vara jätteflexibel medan nästa gång är jag så stelbent så det är helt otroligt. Att jag fungerar bättre när jag inte hela tiden blir "matad" med intryck, ljud, frågor, blir avbruten och så vidare.

Jag älskar mitt jobb så tillvida att jag tycker det är sjukt intressant med bakterier. Jag har oerhört lätt att lära när jag är intresserad. Då kommer min hyperfokus in. När jag började på nuvarande arbetsplatsen för fyra år sedan så var allt nytt. Allt var spännande. Min hjärna stortrivdes! Med en spritt språngande ADHD i skallen är det inga som helst problem att suga upp allt som ligger inom intresseområdet som en svamp. Att helt konsumeras av allt spännande och lära sig. Bästa känslan. 

Tyvärr blir man ju något sånär fullärd tillslut. Man hamnar i vardag och rutin. Jag tycker som sagt fortfarande att mitt jobb är roligt, men helt plötsligt kommer mina svårigheter med människor rent generellt in i bilden. Sånt som jag förträngt medan jag fokuserade på att lära mig spännande saker. Helt plötsligt hör jag alla ljud, känner av pressen att vara flexibel, att prestera, att vara duktig. Det kan gå bra. Det kan det. Men det kan gå jävligt dåligt också. Jag har oerhört svårt för förändringar som är rutinbrytande. Blir regid som en sten. Allt låser sig, jag blir superstressad och varje sak jag ska göra kräver en enorm kraftansamling för att få till rätt. Att stressa är fiende nummer ett. Jag stressar iof alltid och borde vara ett orakel när det kommer till det, men när stressen är andras förväntningar på min förmåga så går det käpprätt åt skogs. 

Flexibel skulle jag inte heller kalla mig själv. Av ovan nämnda anledningar. Jag vill ha rutin, tydliga och bestämda. Rutiner ska följas, var sak har sin plats och så vidare. Flexibel som ett järnspett. 

Just nu, nu när jag är så trött så jag nästan gråter och frustrationen över att inte klara sånt som alla andra klarar av och att jag inte känner att jag blir förstådd känns det så jäkla jobbigt faktiskt. :(

Henke åkte till vårt grannland i väst i morse och där blev han oväntat kvar då returen han ska ha med sig skulle hämtas långt åt fanders. Stackarn. Han har varken tandborste, kudde, täcke eller mat med sig. Tur jag har Petter som gärna tar Henkes plats i sängen. Då slipper jag sova själv :D

I morgon är det äntligen fredag! Min morgon börjar med 50 minuter skivstångspass :D Bästa starten på dagen :D Jag ska bli stor å stärshk :D

Älskar mina brön

Känner mig på fullständigt spikrak kurs mot etterstupan faktiskt. Trött som ett as och den där jäkla ischiasnerven är jävlig igen. Why?! Igår tog jag och Henke en promenad på en halvmil och på hemvägen började den där rinnande känslan komma i benet. Det spelar ingen roll att jag spänner magen och tänker på hållningen som jag fått som sjukgymnastik medan jag går, den där jävla nerven jävlas ändå. Inte hela tiden, det är när jag går eller springer som det blir såhär. Vilar jag några dagar så känns det mindre. Om jag däremot styrketränar eller kör bodypump så är det inga bekymmer. 

Sånt här skit får mina horn att växa ut. Blir så less! Nästan obsinat, sådär så att jag på ren jävelskap springer som fan bara för att men jag gissar att det bara är mig själv jag jävlas med ;) 

Idag gräddade jag mina första surdegslimpor. Såååå goda! Är helt klart nöjd. Inte perfekta, men vad sjutton.

Förstod att de inte skulle bli lika perfa som jag tänkt mig eftersom det inte gick helt perfekt att fixa degen. Eftersom jag saknar en köksmaskin som knådar degen åt mig så använde jag degkrokarna till elvispen. Det borde ju en dåre fatta (men inte jag uppenbarligen) att denna typ av deg är alldeles för tungknådad för en sån. Efter 6 minuters knådande var vispen så het att plasten nästan smälte och när det gått typ 7.5 minuter skar den ihop. Men fantastiskt! Det blev ju vacker till att slänga upp degen och knåda för hand precis som på antiken. Upplysningsvis ska en sån här deg knådas minst 20 minuter om man gör det för hand och det är i det närmaste ett träningspass. Faktiskt. Jag stånkade och häste och tog i för kung och fosterland. Det var verkligen ett träningspass. 

Inatt har den stått och jäst i kylen och idag gräddades alltså limporna. Gott! De åts med andakt. Från mitt håll då. De andra mulnade bara ;)

Nu vill jag skaffa en redig köksmaskin så jag kan bara flera bröd :D 

Julia lagade sååå god mat idag. Kycklingfile som hon marinerat och sedan stekte och till det hade hon kokt ris som hon lagt upp som små kupoler på tallrikarna och en supergod citronsås med chili. Det är baske mig inte dumt att komma hem från simskolan som Petter har på tisdagar och ha maten på bordet :D 

Dax att glo på ett avsnitt av Bates Motell innan det är läge att jaga JB.

Privat

http://varkenmerellermindre.blogspot.se/2015/04/den-inre-paniken.html?m=1&zx=ab83a0f10d60e4e3

Discobowling och återhämtning

Jaha men vad hände med den här helgen då?! Den tog ju slut hur fort som helst. Iof kan man väl säga att jag bara hade en dags helg för gårdagen var tämligen slitsam.

Fredagens umgänge med vänner från jobbet var riktigt lyckat! Vi strålade samman på bowlinghallen och började med att äta. Sen blev det discobowling så det stod härliga till. Jag började riktigt bra med både spärrar och strikear meeeeeen eftersom jag inte är någon bowlare egentligen och dessutom inte i kombination med öl så kan ni själva räkna ut hur det slutade ;) Rännorna var flitigt använda mot slutet av vår timme ;) Haha.

När vi bowlat klart och jämfört resultaten med varandra drog några av oss vidare in mot stan. Vi irrade runt lite innan vi slutligen landade på Jane Doe. Där satt vi och svamlade om både det ena och det andra. Skrattade, kramades och trivdes.
Fram emot nattkröken drog vi oss upp på Plaza där det var rockbar i grottan (eller kallas den källaren eller nåt nu?!). Hur som haver, fantastiskt! Hårdrocksbandet spelade och vi rockade. Så jäkla kul.

AMEH alltså! Henke har käkat godis så till den milda grad att han hastigt fick slunga i sig ett glas samarin mot halsbrännan han drog på sig och nu har han jordens hicka. Jag stör mig till döds! Vilket irriterande ljud att lyssna på :( Sa åt honom att försvinna härifrån tills han slutat upp med det annars skulle han få en smäll och att bara det hotet borde få hickan att lägga av. Då skrattar han bara åt mig!!! Alltså, hahaha ;) Han tycker tydligen inte att jag är så värst skräckingivande ;)

Ok, åter till helgen. Igår då. Dagen efter bowling, häng med trivsamt folk (både från jobbet och vänner jag träffade ute) och öl. Behöver jag säga att jag inte mådde så värst bra!? Fy hunnan!
Vaknade med huvudvärk som fick ögonen att vända sig ut och in och sen knorvla ihop sig bakom russinögonlock. Blandade mig en treo till frukost och fick nästan, men bara nästan, lubba till toan och vända magsäcken ut och in. Lyckades faktiskt häva det tack och lov!
Låg som ett lik i soffan med gårdagens tryne utsmetat och med håret på ända när momma och mamma kom hem med barnen. Är glad att momma är gammal och redigt glömsk vid detta laget, hon slipper förhoppningsvis minnas vilket jävla kadaver hon hälsade på. ;)
Helst hade jag faktiskt legat inne hela dagen och vridit mig som en mask i bakisångorna men tyvärr fick jag inte göra det eftersom Petter var bjuden på kalas hos en dagiskompis. Jag fick vackert lov att samla ihop mig lite och följa med Henke och lämna honom. Är glad att vi bara behövde lämna honom och inte stanna kvar i varje fall ;)

Idag har jag försökt få tillbaka lite energi. Hade tackat ja till ett event med tjejer från byn idag men ställde in. Orkade helt enkelt inte umgås med människor jag inte känner. Det tar ju rätt mycket på min energi att umgås så som jag gjorde i fredags och det tar framförallt lång tid att återhämta mig rent mentalt. Att orka med människor. Ibland önskar jag att jag var "som alla andra". Som orkar umgås varje dag på helgen. Som inte måste välja en rolig grej för det är då inte säkert att orken till två eller tre roliga saker finns. Men men, sån är inte jag. Lika bra att släppa de kraven nu och bara vara glad att jag faktiskt, för första gången på 9 månader åkte iväg och hade kul med vänner, gick på lokal och socialiserade halva natten ;)

Killen hela dan har bytt däck på Gena, städat ur henne, kollat oljan och allmänt piffat. Tror han tycker om mig litegranna faktiskt ;)

Åhhh jag är så spänd! Har startat två surdegar som jag håller på att mata för fullt nu. Ska baka mitt första surdegsbröd i veckan tänkte jag :) Såg alldeles nyss att de faktiskt börjat bubbla lite nu :D

Spännande!

Nä, nu ska vi ta och glo på ett avsnitt av Bates motell innan det är dax att hoppa i lopplådan :)

Blaj

Åh herreguuuuud jag dör! Min mage är helt paj och jag vet fan inte var jag tar vägen snart. Den gör ont, låter som ett vinbryggeri och hela jag som en levande organism mår som en påse skit.

När magen mår dåligt är det verkligen bara jobbigt att leva :(

Orkar knappt sitta upprätt. 

Steppade i varje fall ur sängen i tid i morse och släpade gamnackennoch resten av detta måndagsexemplar till människa ner på Zefyren. Det var skönt att träna trots att nacken är stel som ett järnspett. Behövde ju inte träna den ;) 

Fasen vad jag ser fram emot fredag! Då är vi ett gäng från jobbet som ska träffas på bowlinghallen och käka och sen discobowla :) Vi har gjort det två gånger förut och det har varit sinnessjukt kul så det vore väl fan om denna gång skulle vara undantaget som bekräftar regeln ;)

Tänker för övrigt spräcka min vita period som varat i 9 månader och ta mig en öl eller två :) 

Dax att försöka få Petter att tycka sängen är en jäkligt bra idé ;)

Halsundersökning

Vilken dag! Började med ett besök hos barnmorskan för att få den nedre halsen bedömd så att säga. Jäkla fin start på dagen. Varför har jag alltid turen att just precis när jag ska göra mina angenäma besök i gynstolen är en barnmorska eller läkare under utbildning?! Inte nog med att jag måste ligga med Sesam i vädret och känna mig utlämnad, det ska dessutom vara två personer som är och rotar runt. Jag kommer mig aldrig för att säga ifrån och kanske kan man inte göra det heller?! Fick liksom inte ens frågan om det var ok att hon var med (alltså hon som är under utbildning) utan blev endast presenterad. Typ "Hej hej, trevligt att du ska rota i min muff, vad sa du att du hette nuigen?!"
Förutom det faktum att fyra ögon istället för två glor på min livmodertapp, vilket är nog så jävla illa, så tar det ju jäkligt mycket längre tid för en som är ovan att genomföra undersökningen. Det rotas och grävs och jag höll helt ärligt på att halka ur stolen med flit när barnmorskan frågade sin elev om hon trodde hon kunde klämma ihop verktyget (vad nu ett sånt vidga-muffen-verktyg heter) utan att klämma mig. Jag är inte känslig men när någon eventuellt kommer klipa åt något inuti mig så blir jag lätt oroad. Faktiskt...
Det är jättebra att man blir kallad var 3:e år så man får kolla upp så allt står rätt till där nere i söder men fan så utlämnad man känner sig.

När jag kom på jobbet och skulle kränga av mig kläderna och hoppa i jobbpyjamasen så upptäcker jag att jag dragit upp dragkedjan på jackan fel så hela skiten kört fast. MEEEEEEN! Svära-studsa-riva-slita innan jag löser problemet och helt enkelt kliver ur jackan och skiter i att öppna jackan.
Tyvärr är det ju så att såna problem löser sig inte själv av att hänga på en galge över dagen så när jag slutat och skulle klä på mig ytterkläderna fick jag kräla i jackan samma väg som jag krälade ur den tidigare på dagen.
Tur att jag har Henke, han grejade till den när vi kom hem efter vi varit på Petters simskola :)

Min nacke är av. Eller det känns så men så illa lär det väl inte vara i och för sig. Ont gör den i varje fall. Är i verkligt stort behov att en kurs i sovställningar och en ny kudde. Kanske nåt att ta tag i när lönen kommer.

Spinning Cillan

Mitt huvud snurrar. Eller är det hjärnan kanske?! Vilket som, har varit ofokuserad förut men nu är det på en helt egen nivå!

Ett exempel: idag skulle jag färga ett objektglas med bakterier och då bränner man glaset över en låga (för att fixera fast kusarna på glaset). Lågan tänder man med en tändsticka. 

När jag tänt lågan och skulle blåsa ut elden på stickan så svävade tankarna iväg och jag glömde (!!) helt bort att blåsa ut lågan vilket resulterade i att jag brände överläppen och svedde näshåret så det luktade fan! Helt otroligt! Har haft noll koncentrationsförmåga idag och det är så jobbigt :( Tankarna trängs. 

Försöker förstå mig själv och vad det innebär med diagnoserna. Känner det som att jag blir jämförd med andra med samma diagnoser och då är mina problem "milda" jämfört. Känns... Vet inte jag, men jobbigt. Jobbigt för att mina svårigheter inte syns utanpå. 

Många tankar kring sånt. Men även det här med att jag tänker annorlunda än "normala" människor. Men hur fan tänker dom då?!? Jag har ingen aning om vad som gör mitt tänkande annorlunda eftersom jag alltid varit såhär.

Åhhh :( Skulle behöva ledigt för att kunna läsa och lära. Jag hinner inte ich även om jag skulle hinna så saknas den där startmotorn som ska få mig att börja söka information och när jag väl lyckats kicka igång det så är energin till att läsa borta. Tid...

Nu ska jag sova. Mina kuddar i sängen är hemska. Borde skaffa nya. Synd att det är så rackarns trist att investera i sånt.an ser dem ju inte ;)

Nattuggla och sällskapsmys

Vi har tydligen fått oss en nattuggla här. Petter stannar uppe längre och längre trots att han kliver upp och skakar liv i tuppen. Antar att han blir äldre?! Haha.
Nu ligger han och Henke och tittar på Transformers (den gamla filmen, alltså innan Megan Fox). Jag hade ju helst sett att Petter rasslade i säng så att jag och Henke kan dra på Annabelle, är lite sugen på att bli rädd. Men så länge Petter är vaken är det ju uteslutet ;)

Har haft Therese, Critte och Filip här på middag. Herregud så trivsamt :D Henke och Critte tog en långpromenad så jag och Therese fick tid att sladdra på som de kärringar vi är ;) Är rent imponerad över hur många ämnen man kan hinna avhandla på styvt en timme utan karlsällskap :D Vi hade säkerligen kunnat surra många timmar till men fick ju avbryta när herrarna kom hem.
Ja alltså, vi surrade ju på sen också, men pratade om saker som intresserar alla fyra. Typ vad de ska hitta på på sin semester och vad vi ska göra och roliga planer tillsammans kanske i sommar men definitivt nästa påsk :D Det gäller att börja i tid ;)

I morgon ska vi åka till farfar och bjuda på middag. Ska bli så mysigt. Har faktiskt inte en pejling på vad vi ska äta men vi får hitta på nåt i morgon. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Viktigast är ju att träffas och tjattra lite :)

Nä, nu ska jag försöka få lillherrn i säng sen ska jag fixa popcorn och övertyga Henke om filmkväll :D

Ordning och reda, väder och vind

Tänkte försöka mig på att reda ut lite av mina "egenheter". Saker som jag funderat över varför jag gör, saker jag har svårt för, saker som verkligen kan vara jobbiga med mera. För min skull mest, men kanske även för att förklara för andra.

Jag tänker inte försöka rangordna eller strukturera utan här kommer det, rätt och slätt som de trillar ur kraniet och ut i skrift.
Det kommer heller inte gå att klämma in allt i ett enda inlägg, det blir ju en hel roman i så fall ;)
Men här kommer lite och fler issues/egenheter kan jag rafsa ner i ett annat inlägg :)

Trots att jag själv tror mig vara enormt strukturerad och organiserad så får jag ofta bevis på att det inte kanske är precis så...  Jag strukturerar och organiserar gärna men bara sånt som intresserar mig det vill säga. Det skrivs listor, packas och planeras. Kan hålla på i evigheter. Sen glöms hälften bort ändå eftersom jag glömmer att titta på listan (?!).

Trots all planering och alla listor kan dock saker ta enormt lång tid att komma igång med.
Att till exempel gå ut med soporna (det skriver jag förvisso inte ner på en komihåg lista att jag ska göra) kan jag dra ut på så länge att de självmant går till sopkärlet och lägger sig. Så har jag alltid varit. Och det är inte att jag tycker det är äckligt eller att jag är lat, det är bara det att det blir inte av. Kan någon konsten att bygga en sophög på höjden så är det jag... ;)
Hade det inte varit soporna jag drog mig för kunde det lika gärna varit att vika tvätt eller plocka ur diskmaskinen. 

Jag är i grund och botten väldigt pedantiskt men öppna min garderob... Där inne råder kaos. Eller egentligen i alla skåp. Jag försöker få till ordning men när andra ställer in grejer hamnar de fel och då tappar jag ordningen och jag mular in och ja... Resultatet blir att ingenting står att finna på rätt plats. Jag tycks jobba lite som barn, mentaliteten är lite den att "syns det inte, finns det inte". Jag blir otroligt less på mig själv som inte håller ordning även i skåp och lådor men att ta tag i och börja rensa upp där är helt hopplöst. 

När saker som planerats ändras eller inte blir av som tänkt så kan det bli redigt kaotiskt här. För det första krävs det en jävla massa energi för mig att förbereda mig mentalt på något som ska hända och blir det då ändringar så blir jag jävligt less/besviken/arg. 

Paradoxalt nog kan det vara jag själv som ställer in eller ändrar saker på grund av att jag redan innan saken händer bränt all energi på planeringen och förväntningar. Jag orkar helt enkelt inte genomföra dem. Smått frustrerande.

Ställer jag in själv är det ok, ställer andra in... Inte lika ok ;) haha

Det här med koncentrationen är en annan sak. Om något är intressant finns nästan helt obegränsat med fokus och jag kan hålla på med samma sak hur länge som helst men är det minsta lilla tråkigt eller ointressant så är det värre. Lägg till extrem ljudkänslighet på det. Det är verkligen helt sjukt svårt att fokusera då. Jag störs verkligen av nästan allt! Radio, tv, visslande, nynnande, hostningar (värst är rethosta och rökhosta) med mera i oändlighet. Detta är ett stort problem rätt ofta faktiskt.

På tal om ljuskänslig, det här med snarkningar... Alltså bara att prata om att någon snarkar får mitt hjärta att börja rusa av irritation. Jag blir så himla vrång av det ljudet. Spelar ingen roll om det är Henke, Petter, Julia eller random människa på tv som snarkar, jag blir på dåligt humör direkt! Det stör mig så pass att jag inte kan koncentrera mig på någonting annat oavsett vad jag gör. Bedrövligt... 

Impulsiviteten ska man väl inte prata om... Blir så less på mig själv ibland. Jag har lärt mig att försöka tänka ett varv till och jag har (tack och lov) Henke som bromsar mig men det händer ju ändå att jag hinner bli överilad. Att köpa hund var en sån sak. Världens finaste och goaste hund. Älskar honom mängder. Men det gick ju inte alls. Det var superstressande att ha hund. Han lät prick hela tiden! Vi försökte verkligen få det att fungera men tillslut blev det ohållbart. Han bor hos en mycket mer lämplig familj nu <3

Jag skäms över det med hunden. Det är ju verkligen ett lysande exempel på hur jävla fel det kan gå när jag hinner agera först och tänka sen. 

Jag har enormt mycket inspiration till att vilja pyssla/träna/laga mat/indreda med mera med mera. Tyvärr brukar inte den inspirationen räcka hela vägen till färdigt resultat. Jag påbörjar saker med huuuur mycket iver som helst, köper grejer/kläder, läser på, förbereder, planerar men slutför oftast inte. Det är sjukt frustrerande faktiskt. Mina intressen skiftar från en dag till en annan. 

Senaste grejen var ju att jag skulle pyssla med ståltråd och pärlor. Beställde en låda med flera sorters ståltråd, färgade kulor, genomskinliga kulor mm. Pysslade i 10 minuter, fick inte till det som jag tänkt det inne i huvudet, ledsnade. Nu ligger det och samlar damm.

Likaså fick jag ju inspiration att måla och rita i höstas. Inhandlade dukar, penslar, ritblock, pennor, akrylfärg. Ritade två teckningar och målade en bakgrund. Lessnade. Alltid samma sak, jag har liksom bränt min energi redan innan jag kommit igång och då tappar jag inspirationen och motivationen ;)

Det här med att socialisera sig. Det är inte helt enkelt faktiskt. Jag antar att det beror på min Asperger (?). Vid exempelvis fikaraster eller större middagar hänger jag inte alltid med i samtalsämnen och i regel förs det flera olika samtal runtomkring vilket gör det stört omöjligt för mig att sortera intrycken. Jag hamnar oftast i egna tankar och försvinner liksom iväg i mig själv. Detta är situationer som jag alltid känt mig utanför och känner mig oftast inte som "en i gänget" även om jag umgås och har kul jag med så känner jag mig utanför.
Det här med att andra pratar och lyssnar och är intresserade, det pratas väder och vind. Funkar inte för mig. Då blir jag oftast tyst. Vad finns det att säga liksom?! Har man inget att prata om så finns det ingen anledning att prata? Eller hur?!

Sen har jag lärt mig att det är bättre att vara tyst än att lägga sig i när jag ändå inte hänger med i vissa saker. Många gånger blir jag bara irriterad och säger saker som jag egentligen inte borde sagt om jag tvingar mig att försöka ändå.

En annan sak som är riktigt dryg är exempelvis när det ska komma okända människor hem till oss. Som när jag skulle sälja barnvagnen till exempel. Givetvis ville paret som skulle köpa den komma en kväll när Henke jobbade så jag var själv hemma. Det stressar mig nåt helt enormt att någon jag inte känner ska komma och jag måste prata och jag måste ta hand om dem. Alltså en hel jäkla dag gick åt till att vanka runt och våndas.

Eller i förra veckan senast, då helt plötsligt knackade det på dörren och utanför står en karl som skulle provköra bilen vi skulle sälja. Han och Henke hade bestämt en tid men givetvis var han (karln då) tidig. Så där står jag, helt oförberedd och Henke är inte hemma och en främmande karl utanför dörrn att ta hand om. Men HERREJÄVLAGUD! Fattar ni hur jäkla jobbigt det blev?!?! Han fick ju nyckeln och allt sånt tillslut men det tog ett tag innan jag listat ut vad jag skulle ta mig till. 

Tack och lov körde han runt så pass länge att Henke hann hem och kunde ta hand om honom ;)

Pjuh! Nu får det räcka här för denna gång. Finns ju liksom ingen ände på allt ;)

Min väg till att lära om mig själv OBS! Långt!

Ska försöka rafsa ner ett inlägg som kanske kastar lite ljus över...?! Ja vad vet jag. Egentligen. Mig?!

Ok hjärna, sammarbeta tack!

Först och främst vill jag säga såhär, om du som läser detta har inställningen att "alla" får en diagnos och att det är för lätt att bli diagnostiserad, att "alla lider vi väl av en släng ADHD", vänligen sluta läs här och skaffa kunskap om hur det verkligen ligger till!

Såhär är det, för 1.5 år sedan lite styvt, så kände jag att det fick vara nog. Jag mådde dåligt (inte så ovanligt) men kände att de där jäkla "lyckopillren" som jag käkat av och till i år och dag faktiskt inte gjorde någon skillnad. Jag kände/känner mig inte deppig. Kände att jag verkligen måste få hjälp att förstå vem jag är. Att jag inte funkar som alla andra, det visste jag ju, men varför?!

Så jag kontaktade HC. Det är väl standard. Fick en tid hos en stafettläkare som hade ett intesåsvenskt namn. Inga fördomar... Men faktiskt, jag kände mig orolig. För jag har varit i kontakt med vården såååååå många gånger angående hur jag mår/mått. Kom dit, fick vänta och när jag väl kommer in sitter en kille i ungefär min ålder där. Han verkade rätt nervös. Tittade mig inte i ögonen utan fladdrade mer runt väggarna. Det brukar mer vara min grej det där med att flacka med blicken så jag blev rätt nervös av det måste jag ändå säga. Att inte en läkare kan verka mer... samlad?!
Nåväl, förklarade vad jag känner, hur jag upplever det och vad jag tror.
Han tittar på mig och småler och frågar "vad sa du att du jobbar med?" och jag svarar "jag är Biomedicinsk Analytiker". Vet ni vad han säger då??? "Nämen såna brukar nästan aldrig ha någon högre utbildning".
Då fann jag mig och sa att "det finns minsann läkare som har det"! Tack för en snabbtänkt hjärna!
Alltså så jävla tillintetgjord man kan få känna sig! Gick därifrån med ett visitkort med namn på en psykolog, som jag givetvis själv var tvungen att kontakta, samt ett recept på stämningsstabiliserande medicin mot mitt humör. Medicin som för övrigt inte hade någon som helst verkan trots att jag vid maxdos mulnade i mig 8 tabletter om dagen. Suck. Behöver jag upplysa om att jag snabbt som sjutton slutade knapra dem, vad är det för mening att äta sånt som ändå inte har någon verkan?!

Hur som helst så lyckades jag samla ork och mod att ringa psykologen. Fick tid snabbt och hon var såååååå bra! Lyssnade, förklarade, hjälpte mig att förstå mig själv och mina reaktioner, hjälpte mig att försöka hitta strategier. Jag gick hos henne många många gånger.
Hon skrev även en remiss till RVH - Resursenheten Vuxen Habiliteringen. Hon trodde på mig. Hon förstod mina svårigheter.

Fick min kallelse till RVH rätt snabbt. Remissen var så konstigt skriven att jag fick använda en hel träff med psykologen för att försöka lugna ner mig. Ett av mina problem är att jag behöver veta precis vad som ska hända på såna här grejer. Jag måste veta vad jag ska förvänta mig. Annars är stressen och oron ett faktum.
Efter ett snabbt möte på RVH fick jag veta att väntetiderna på utredning är lång. 1-1.5 år. Så bara att hem och vänta då. Jag som ligger inne med ett sånt långt tålamod... ;)

I mars i år fick jag helt plötsligt ett samtal från en sekreterare på RVH som undrar om jag vill komma och få min utredning utförd v 13. Alltså!!! JA! Himmel så skönt att få den påbörjad :) Dessutom tidigare än vad jag förväntade mig :D

Det var några långsamma veckor som väntade. Veckor då jag betvivlade att det faktiskt var någon skillnad på mig och alla andra. Veckor då jag tvivlade på mig själv. Tänk om allt bara är inbillning. Att jag förstorar upp saker. Tänk om...

Vecka 13 var i sanning en intensiv vecka. Först fick jag träffa "min" psykolog. Vi pratade i 1.5-2 timmar första dagen. Hon frågade, skrev, förklarade. Jag kände mig lugnare.
Sen följde en dag då psykologen träffade min mamma och de tillsammans pratade om mig som barn/ungdom. Vad som kom fram där vet inte jag, jag var inte med.

Tredje och fjärde dagen var det tester för hela slanten.
Och ni som sitter hemma och tror att "det bara är att få en diagnos", till er kan jag säga, det är liiiite för omfattande tester för att man ska kunna lura och ljuga sig igenom. Har du ingen diagnos visar det sig.
Man testar verkligen allt. Minnet (kort/långt/arbetsminne), intelligens, förståelse mm mm. Att se mönster, ordförståelse, räkning, allt! Var så jävla väck i kolan efter första dagen så det är ett under att jag hittade tillbaks på jobbet ;)
Andra dagen var det lite kortare tid vilket var skönt. Det är jobbigt att tänka så hårt xD

Sen var det uppehåll över helgen och på måndagen skulle jag få resultatet av rapporten (utredningen alltså). Tyvärr blev psykologen sjuk och var tvungen att ställa in vårt möte. Så himla ledsamt. Henke hade till och med tagit ledigt för att kunna vara med och hört vad som blev sagt. Men inget att göra åt. Stackarn måste ju få vila upp sig. ;)

Istället ringde hon mig på skärtorsdagen och gav mig allt över telefon. Jag satt där (här hemma) med papper och penna i högsta hugg. Anteckna är ett måste när man som jag har minne som en guldfisk.

Fastslagen diagnos är ADHD, utom all tvivel. Det var så tydligt på allt. Dessutom har jag Aspergers. Aspergers är inte längre en diagnos i den bemärkelsen då allt hamnar i något man kallar autsimspektrum. Men för att det ska gå att hitta info om det så är det Aspergers.
Jamen då är det väl inte så jävla märkligt att jag känt mig som ett UFO ibland!? Eller hur??
Inte så jävla konstigt att mitt liv sällan haft något tydligt mönster. Att jag inte gör saker i den ordning som andra tycker är normalt. Att det varit rent jävla hell många gånger. Att jag känt mig utanför och konstig. Det är inte konstigt.

Känns skönt! Skönt men även lite vemodigt. Jag har sedan tidig ungdom varit i kontakt med psykvården i omgångar men aldrig har någon tagit reda på orsaken. Tänk så mycket lättare saker kunnat vara om jag vetat. Vad mycket energi jag lagt på att "vara som alla andra" när jag aldrig kommer kunna bli det. 

Så, så ligger det till. Ska försöka plita ihop ett (eller fler beroende på längd) inlägg om hur jag funkar och inte funkar. Som förklaring. För mig själv mest. Kanske för att få en klarare bild över hur dessa två funktionsnedsättningar påverkat mig genom hela livet. De är garanterat inte bara något dåligt, känner mig rätt övertygad om att när jag lärt mig mer om dem och mig själv så kommer ni få se på faan! Tänk så mycket outnyttjad energi jag har som aldrig kan användas eftersom min hjärna inte är kapabel att tänka på en sak åt gången och istället stänger ner (!). Haha oj, detta kommer bli bra :D

Existensberättigad

Läste om en kvinna som förgiftat sin son med salt och bloggat om alla hans sjukdomar. Sjukdom han fick pga hennes  salt. Tillslut orkade inte pojkens kropp och han dog. 5 år gammal.

Vill bara gråta. Lilla barnet hann aldrig göra en himla massa saker. Han hann knapp börja leva.

Nu skulle jag vilja hämta Petter och Julia och lägga dem på var sida om mig och hålla om dem hårt hårt. Älskade barn <3

Jag är inte den mest kramiga och keliga människan på jorden men jag älskar mina smågrisar oändligt. Ibland får jag extra mycket ett sug efter att ha dem nära.

När jag läser artiklar som den om mamman, då kommer längtan efter mina barn som ligger i varit rum 10 meter bort ännu starkare.

Vissa människor förbrukar nästan sin existensrättighet när de gör såna saker.

Megagnäll

Se upp för nu kommer gnäll! 

För det första är det den här jävla förkylningen. Eller förkylning, jag är inte snorig alls längre och inte några andra symptom men jag känner mig yr och som om huvudet är fyllt med bomull. Lock för öronen och det snurrar i skallen när jag vrider ögonen. Fy fan, ge mig en rejäl jävla tarmrens med tillhörande sprutskit och skrikspya och ge förkylningen (eller vad det nu är) till någon annan! Tar hundra gånger hellre magsjuka. Det går över på nolltid jämfört med förkylningar.

För det andra är skiten med ischiasnerven tillbaka. Helt och hållet tillbaka prick lika illa som innan första besöket hos naprapaten. Det "rinner" kallvatten inuti benet och hälen/utsidan av foten domnar. Det är så jäkla oskönt så det går inte tänka på något annat.

Ska ringa HC  i morgon. Tänker inte gå till naprapat igen för det kostar aaaaaödeles för mycket helt ärligt. Det är bra, men allvarligt, 620:- för 30 minuter. Förra "omgången" var jag där 8 eller 9 gånger. Det är mycket pengar.

Känner mig redigt ARG över att det är såhär igen! Vad ska jag göra för att bli bra?!?

Ja just det, hemma har vi vårvatten nu. Av någon anledning smakar vattnet hör hemma gyttja under några dagar/vecka när snön börjar tina på allvar. Inte värst delikat. Det är absolut inte sämre än annars men smakar ju som om man hällt upp vatten i en kanna och marinerat lite pinnar och löv i det. 

Nu ska jag sluka en Treo och tjura vidare.

Svammel

Men idag må ni tro att jag har varit skärpt ;) Lyckades skrapa ihop 2 timmars sömn tillslut och det var endast för att jag tog med täcket och gick ner i soffan och trynade. 

Fantastiskt!

Håller på att hoppas att förkylningen ska vika hädan så att jag kan kräla ner på Zefyren igen. Är nästan helt pigg men snorhornet är fortfarande tätt så det blir svårt att häsa i sig syre nog för att klara av någon större ansträngning. 

Näpp, ska gå och gräva i skåpen efter nåt ätbart. Måste sysselsätta mig för att inte somna ;)

Stupid mind

Helt otroligt! Har legat i sängen i 3 timmar nu och trots att ögonen bränner av trötthet kan jag inte somna. Är inne i en "sån" period igen. Fullkomligt rastlös i kroppen men helt knäckt av trötthet. Skulle utan problem kunna sova på dagen men så fort jag landar i sängen så startar hjärnan, det grå eländet, upp sin verksamhet. Tänka tänka tänka. Miljoner "viktiga" tankar ska avhandlas samtidigt och  på en gång.

Utöver det så är mina fötter frasiga som nygräddade croissanter. Fortfarande i full färd att gå från puppa till fjäril so to speak. Hade jag varit liiiite mer överrörlig hade de varit perfekta att klia sig med på ryggen.

Nu ska jag lägga mig på rygg. Tänka på ingenting och sova. Mmm förmodligen....

Blir en tung dag på jobbet i morgon. Eller vänta! Idag :(

Min väg till att lära om mig själv OBS! LÅNGT

Ska försöka rafsa ner ett inlägg som kanske kastar lite ljus över...?! Ja vad vet jag. Egentligen. Mig?!

Ok hjärna, sammarbeta tack!

Först och främst vill jag säga såhär, om du som läser detta har inställningen att "alla" får en diagnos och att det är för lätt att bli diagnostiserad, att "alla lider vi väl av en släng ADHD", vänligen sluta läs här och skaffa kunskap om hur det verkligen ligger till!

Såhär är det, för 1.5 år sedan lite styvt, så kände jag att det fick vara nog. Jag mådde dåligt (inte så ovanligt) men kände att de där jäkla "lyckopillren" som jag käkat av och till i år och dag faktiskt inte gjorde någon skillnad. Jag kände/känner mig inte deppig. Kände att jag verkligen måste få hjälp att förstå vem jag är. Att jag inte funkar som alla andra, det visste jag ju, men varför?!

Så jag kontaktade HC. Det är väl standard. Fick en tid hos en stafettläkare som hade ett intesåsvenskt namn. Inga fördomar... Men faktiskt, jag kände mig orolig. För jag har varit i kontakt med vården såååååå många gånger angående hur jag mår/mått. Kom dit, fick vänta och när jag väl kommer in sitter en kille i ungefär min ålder där. Han verkade rätt nervös. Tittade mig inte i ögonen utan fladdrade mer runt väggarna. Det brukar mer vara min grej det där med att flacka med blicken så jag blev rätt nervös av det måste jag ändå säga. Att inte en läkare kan verka mer... samlad?!
Nåväl, förklarade vad jag känner, hur jag upplever det och vad jag tror.
Han tittar på mig och småler och frågar "vad sa du att du jobbar med?" och jag svarar "jag är Biomedicinsk Analytiker". Vet ni vad han säger då??? "Nämen såna brukar nästan aldrig ha någon högre utbildning".
Då fann jag mig och sa att "det finns minsann läkare som har det"! Tack för en snabbtänkt hjärna!
Alltså så jävla tillintetgjord man kan få känna sig! Gick därifrån med ett visitkort med namn på en psykolog, som jag givetvis själv var tvungen att kontakta, samt ett recept på stämningsstabiliserande medicin mot mitt humör. Medicin som för övrigt inte hade någon som helst verkan trots att jag vid maxdos mulnade i mig 8 tabletter om dagen. Suck. Behöver jag upplysa om att jag snabbt som sjutton slutade knapra dem, vad är det för mening att äta sånt som ändå inte har någon verkan?!

Hur som helst så lyckades jag samla ork och mod att ringa psykologen. Fick tid snabbt och hon var såååååå bra! Lyssnade, förklarade, hjälpte mig att förstå mig själv och mina reaktioner, hjälpte mig att försöka hitta strategier. Jag gick hos henne många många gånger.
Hon skrev även en remiss till RVH - Resursenheten Vuxen Habiliteringen. Hon trodde på mig. Hon förstod mina svårigheter.

Fick min kallelse till RVH rätt snabbt. Remissen var så konstigt skriven att jag fick använda en hel träff med psykologen för att försöka lugna ner mig. Ett av mina problem är att jag behöver veta precis vad som ska hända på såna här grejer. Jag måste veta vad jag ska förvänta mig. Annars är stressen och oron ett faktum.
Efter ett snabbt möte på RVH fick jag veta att väntetiderna på utredning är lång. 1-1.5 år. Så bara att hem och vänta då. Jag som ligger inne med ett sånt långt tålamod... ;)

I mars i år fick jag helt plötsligt ett samtal från en sekreterare på RVH som undrar om jag vill komma och få min utredning utförd v 13. Alltså!!! JA! Himmel så skönt att få den påbörjad :) Dessutom tidigare än vad jag förväntade mig :D

Det var några långsamma veckor som väntade. Veckor då jag betvivlade att det faktiskt var någon skillnad på mig och alla andra. Veckor då jag tvivlade på mig själv. Tänk om allt bara är inbillning. Att jag förstorar upp saker. Tänk om...

Vecka 13 var i sanning en intensiv vecka. Först fick jag träffa "min" psykolog. Vi pratade i 1.5-2 timmar första dagen. Hon frågade, skrev, förklarade. Jag kände mig lugnare.
Sen följde en dag då psykologen träffade min mamma och de tillsammans pratade om mig som barn/ungdom. Vad som kom fram där vet inte jag, jag var inte med.

Tredje och fjärde dagen var det tester för hela slanten.
Och ni som sitter hemma och tror att "det bara är att få en diagnos", till er kan jag säga, det är liiiite för omfattande tester för att man ska kunna lura och ljuga sig igenom. Har du ingen diagnos visar det sig.
Man testar verkligen allt. Minnet (kort/långt/arbetsminne), intelligens, förståelse mm mm. Att se mönster, ordförståelse, räkning, allt! Var så jävla väck i kolan efter första dagen så det är ett under att jag hittade tillbaks på jobbet ;)
Andra dagen var det lite kortare tid vilket var skönt. Det är jobbigt att tänka så hårt xD

Sen var det uppehåll över helgen och på måndagen skulle jag få resultatet av rapporten (utredningen alltså). Tyvärr blev psykologen sjuk och var tvungen att ställa in vårt möte. Så himla ledsamt. Henke hade till och med tagit ledigt för att kunna vara med och hört vad som blev sagt. Men inget att göra åt. Stackarn måste ju få vila upp sig. ;)

Istället ringde hon mig på skärtorsdagen och gav mig allt över telefon. Jag satt där (här hemma) med papper och penna i högsta hugg. Anteckna är ett måste när man som jag har minne som en guldfisk.

Fastslagen diagnos är ADHD, utom all tvivel. Det var så tydligt på allt. Dessutom har jag Aspergers. Aspergers är inte längre en diagnos i den bemärkelsen då allt hamnar i något man kallar autsimspektrum. Men för att det ska gå att hitta info om det så är det Aspergers.
Jamen då är det väl inte så jävla märkligt att jag känt mig som ett UFO ibland!? Eller hur??
Inte så jävla konstigt att mitt liv sällan haft något tydligt mönster. Att jag inte gör saker i den ordning som andra tycker är normalt. Att det varit rent jävla hell många gånger. Att jag känt mig utanför och konstig. Det är inte konstigt.

Känns skönt! Skönt men även lite vemodigt. Jag har sedan tidig ungdom varit i kontakt med psykvården i omgångar men aldrig har någon tagit reda på orsaken. Tänk så mycket lättare saker kunnat vara om jag vetat. Vad mycket energi jag lagt på att "vara som alla andra" när jag aldrig kommer kunna bli det. 

Så, så ligger det till. Ska försöka plita ihop ett (eller fler beroende på längd) inlägg om hur jag funkar och inte funkar. Som förklaring. För mig själv mest. Kanske för att få en klarare bild över hur dessa två funktionsnedsättningar påverkat mig genom hela livet. De är garanterat inte bara något dåligt, känner mig rätt övertygad om att när jag lärt mig mer om dem och mig själv så kommer ni få se på faan! Tänk så mycket outnyttjad energi jag har som aldrig kan användas eftersom min hjärna inte är kapabel att tänka på en sak åt gången och istället stänger ner (!). Haha oj, detta kommer bli bra :D

Jävla typiskt!

Men alltså hur jävla osis kan man ha?! Har just insett att jag är fullkomligt infekterad. En jäkla förkylning smög sig på och på bara några timmar har jag gått från att vara frisk till att känna mig blä :(

Så himla typiskt! Vi som har planer för helgen. I morgon skulle vi bjuda farfar på middag hemma hos honom. Det har vi ställt in. Törs inte riskera att smitta ner gubben. Man vet inte vad som kunde hända och jag vill inte vara den som lägger in nådastöten.

På lördag är planen att vi ska åka till Åkersjön m familjen Norbäck. Hyra skidor, sola näbben, grilla, må gott. Just nu lutar det åt sängläge för min del :( Fy fan!

Fick i varje fall svar på det jag skulle fått svar på i måndags idag. Konstig meningsuppbyggnad ;)

Kommer nog berätta i sinom tid. Tror jag. Just nu smälter jag resultatet och försöker landa.

Dove deeply nourishing

Men så kul! Jag är ju en sån hära Buzzador. Det innebär att jag får chansen att testa och utvärdera olika produkter. Denna gång kom jag med i en kampanj från Dove och får testa deras produkt Dove deeply nourishing.

Såhär beskrivs duschcremen:

NYA DOVE DEEPLY NOURISHING
-Doves bästa duschcrème någonsin
Den första duschtvålen som kombinerar optimal återfuktning och lödder. Den är helt fri från uttorkande ingredienser och innehåller istället milda rengörings samt fuktgivande ämnen som håller huden mjuk och smidig även efter duschen. Den unika blandningen av återfuktande ämnen (NatriumMoisture) innehåller hudidentiska lipider som absorberas av huden och ger näring på djupet.

Det roliga med att vara buzzador är förutom att jag får testa massa roliga saker även att ibland får även mina vänner vara med :) Denna gång fick jag med ett gäng små gulliga flaskor att ge till mina vänner.

Skit-jojk

Den där jojk-nissen från Melodifestivalen, fy fan vad den musiken får mina horn att växa. Sjukt dåligt! Låter som ledmotivet till Frost typ. Tur han inte vann!

Fattar mig helt ärligt inte på den typen av musik över huvud taget.

Klart slut!

Madame späck

Igår mätte jag mig. Var några veckor sedan sist då jag tycker det stått lite still. Nån millimeters minskning ger lixom inte nån kick. Det är cm som är roliga. 

Kollade tillbaka på hur det sett ut och blev riktigt glad! Har inte riktigt räknat på hur mycket det minskat men igår gjorde jag det. 

Resultatet är 

-10.5 cm på midjan

-15 cm över naveln där det helt klart var mest späck

Sen har stuss, armar och lår tappat några cm men inte alls i samma storlek som midja och över navel.

Före och efterbilder. Det syns kanske inte så väl iof men det känns på kläderna.

I början av januari

Alltså fy fan! Ser ut som jag är på smällen x( Före alltså.

Idag

Superkass bildkvalitet såklart. Mobilkamera...