Sniffade lite på ett bättre humör alldeles för ett tag sen men det vände snabbt. Det kan lätt göra det av det där jävla Facebook. För visst är det normalt att man via en delad länk från en tidningsartikel få reda på att ens ena förälder varit med i en bilolycka?! Igår! Inte en jävla käft har hört av sig om det men dela och glädjas över att det gick bra går visst bra. Förbannad!
Jag är förbannad över att ingen hört av sig, varken igår eller idag. Över att behöva få reda på det såhär.
Helt ärligt så var detta droppen. Nu lämnar jag fb.
Det ringde nyss oxå. Det kom visst fram till någon att jag blev redigt förbannad och visade det med en syrlig kommentar till länken på fb. Sket i att svara. Varför skulle jag? Är inte intresserad av att höra undanflykter om varför man inte hört av sig och yada yada. Är det så här information om familjen ska gå till, att en av syskonen för veta medan resten får höra det omvägarna, ja men så låt det vara så då men tro inte att jag tänker ringa de andra om de inget fått veta. Tro inte att jag tänker tillbringa en sekund på sjukhus eller som budbärare av information fler gånger.
Känner mig illamående av inre stress och oro. Den här helgen känns stressig och egentligen skulle jag bara vilja lägga mig i sängen och rulla ihop i en boll och Blo lämnad i fred. Är i desperat behov av att slippa umgås. Fan det låter så jävla elakt! Som att jag är otacksam för att jag har fina vänner som vill ses. Jag vill ha mina vänner kvar men samtidigt vill jag inte umgås alls. Känns som jag krackelerar snart. Allt känns som krav. Att jobba är ett krav. Det är inget snack, för mig är det ingenting annat än ett nödvändigt ont för att få ekonomin att gå ihop. Fanns alternativet att aldrig mer jobba skulle jag utan tvekan ta chansen. Då kanske jag skulle orka umgås med vänner för jag skulle inte åka från gården i onödan.
Känner mig ledsen och frustrerad och jävligt okunnig om mitt eget liv! Jag önskar att de som känner mig, mina vänner och min familj, kunde ha så pass mycket intresse så att de sökte information om Aspergers och läste på! Jag kan inte förklara. Jag vet hur det känns såklart men jag kan inte i ord berätta. Och jag orkar inte höra att "så känner jag med" eller känslan av att folk tycker att jag ska skärpa mig. Eller tvinga mig för att vänja mig. Hur idiotiskt är inte det?!? Så en kattallergiker ska sittande en katt i knät och stoppa snoken i dess päls för det är bara att vänja sig?!
Precis ;)
Nä, nu urartar jag. Fick inget sagt heller. Anyways, skitdag, surkart, emo.
2 kommentarer:
Men fy fan vad illa med olyckan! Hur tänker dom då!? Usch vad besviken jag skulle bli, jag förstår verkligen att du är förbannad, ledsen och 1000 känslor på en gång.
Jag känner likadant angående jobbet, jag orkar egentligen inte heller jobba, för de dagar då jag jobbar har jag inget annat liv. Jag orkar knappt ens äta efter en arbetsdag, jag vill bara kura ihop mig och gömma mig, ha det tyst och lugnt och sova. Bara att ta bilen och köra hem är en bedrift eftersom jag är så urlakad på energi. Jag känner eedan lite ångest inför tiden efter mammaledigheten, hur ska jag orka?! Önskar det fanns alternativ.
Seg på att svara... Jo fy fan så less jag varit över det med olyckan.
Jobbigt är det med denna ojämna aktivitetsnivå som vi ligger inne med :| Ibland önskar jag att jag ramlade över min grej. Det som jag är ämnad för. Något där jag kan styra själv om och när jag ska träffa folk. Vad skönt det vore :)
Njut du av din mammaledighet. Det är lönge innan du ska jobba igen <3
Skicka en kommentar