Julångest

Jul och nyår, ångest delux. Jag tycker om julen för jag älskar maten men fy fan för den ångest hela spektaklet medför på grund av andras förväntningar. Jag påverkas sjukt mycket av att höra hur jävla "underbart" alla andra har det, hur fantastiskt de tycker det är med att hela tjocka släkten klämmer in sig i ett vardagsrum på 2 kvadratmillimeter med en gran som slukar allt syre. Jag känner totalt misslyckad för att jag känner ren ångest inför att tvingas umgås med allt och alla. När ungar springer runt och gapar sig fullkomligt hesa och föräldrar som inte ser och hör ett smack för det är ju för barnen man firar jul, låt de hållas.
Jag vill bara ha det lugnt och skönt. Slippa kliva upp före fan som varenda annan vardag, slippa stressa.
Men så blir det aldrig. Julafton är årets längsta dag. Ingenting händer. Man väntar. Och för att få tiden att gå ska man klä på sig och gå ut och åka pulka hela högen. Så ska alla se lyckliga ut och man ska knäppa miljoner fina familjebilder. För tänk, då kan vi se tillbaka på en superlycklig julafton.

Nä usch, detta blev ju inte alls positivt. Bara bittert. Och ja, det är väl så jag är. Bitter.

Jag är bitter över det mesta. Jag vet helt ärligt inte hur jag ska vända min nedåt spiral. Jag har försökt med detta att tänka positiva tankar när jag vaknar och det funkar. En liten stund... När man som jag hela tiden kämpar för att hålla näsan ovanför ytan och att vara glad inte kommer per automatik så påverkas man (jag) sjukt mycket av hur min omgivning är. Det är helt stört omöjligt för mig att inte fullkomligt braka ner igen när folk i gemen faktiskt har en förkärlek till att börja med att beklaga sig när man möts. Alltså?! Varför är det så svårt att säga bra saker?? Är det verkligen bara jag som ska jobba på att inte säga alla mina elaka tankar högt??

För varför är det lättare för folk att säga "har du lagt på dig lite vikt" än att bara sitta tyst några jävla sekunder? Det tar död på mitt humör på en sekund att få höra något jag inte precis missat (mina byxor håller sig för fan inte uppe för det finns en jävla fettvolang som hänger så till att de halkar ner). Så ja, jag VET att jag blivit fet. När jag mår bra både i kropp och knopp kanske jag ärslar mig iväg på någon form av träning och tar tag i mitt hetsätande. Men inte nu. Och jag undanber mig alla kommentarer om mitt utseende, bra som dåligt.

Det här med huset då. Vi bestämde oss inte för detta hus för att vi ville ha ett serieproducerat hus i toppmodernt utförande. Vi är jävligt medvetna om att det finns att göra. Så varför har nästan varenda en jag visat det för känt behovet av att ondgöra sig över allt som ska göras och kommentera allt som är dåligt??? Det är väl vårt val? Det är väl för i helvete VI som ska lägga ner pengar, tid och kärlek i det? Inte NI??? Och för övrigt, varför känner en del att de tvunget måste kommentera vad vi "måste" göra i huset? Vad vi "behöver"? Har vi inte frågat om råd så finns det inget behov av att veta att du skulle byggt badrummet där, slagit ur en vägg där, tapetserat si och så där. Eller?
På grund av att människor hellre dömmer ut oss som två inkompetenta idioter som aldrig kommer fixa detta så känner jag att jag skiter i huset. Helt ärligt. Jag är en jävla idiot som tror att det någonsin skulle gått att göra som vi önskat så det är väl bättre att bara strunta i det.

Jag är jävligt less på att inte orka vara glad. Jag vill vara som jag var för några år sedan. Nu vill jag inte umgås, vill inte lämna hemmet, vill inte gå på fest,  vill inte hitta på något med jobbarkompisarna, får panik om Henke kommer på att han vill hälsa på några vänner när vi ändå är ute och åker (om jag inte innan var inställd på det). Jag isolerar mig mer och mer för mitt skydd för att orka fungera över huvudtaget är helt obefintligt.

Världens mest negativa inlägg. Detta har varit en sjukt dålig dag och ännu är den inte över.