Jag har panik.
Är så jävla ensam i allt och ingen, absolut ingen nära att prata med.
Mitt hjärta är i kras.
Jag har försökt. Verkligen försökt, men jag får inget gehör.
Vanmakt.
Önskar att jag hade en sån där fin familj där man håller ihop. Där man kan prata. Som man kan få stöd hos när allt känns tungt.
Saknar... Saknar så att tårarna aldrig tycks ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar