Nedstämd

Men på riktigt!!!! Hade formulerat ett halvt inlägg och fick gå och stänga dörren för Maja lämnar den öppen när hon går in( hon öppnar den själv utifrån) och när jag sätter mig i soffan råkar jag radera allt! Redo för ett rejält sammanbrott här.

Vaknade i morse med tårarna rinnande efter en dröm där jag fick höra hur värdelös jag är. Med den starten kände jag verkligen inte för något mer. Låg kvar i sängen flera timmar innan jag klev upp. Orkade liksom inte med någon.

Kort kan man väl säga att den här dagen varit helt värdelös från min synvinkel.

Har sovit, gråtit och mått illa om vartannat.

Har inte haft någon aptit eller lust att äta så magsäcken gör ont. Skönt! Nån sorts känsla förutom sorg.

Huvudet sprängs snart av värk. För mycket tårar har den inverkan på i varje fall min skalle. 

Pappa ringde förut och ville komma förbi men jag nekade. Vad ska nån hit att göra nu?!? Sa som det var, kommer han så går jag upp och lägger mig tills han åkt.

Varför ska jag känns dåligt samvete när jag säger ifrån? För det gör jag. Varför ska jag be om ursäkt för att jag säger som det är? Att jag inte vill umgås, att jag inte vill göra som andra, att jag tycker och tänker som jag gör? Varför får jag noll svar på mina sms jag skickade där jag svarade personerna att det faktiskt inte är så bra just nu?!? De frågade ju och jag svarade. Ska jag vara den som alltid finns men aldrig får säga ifrån när jag själv mår dåligt? 

Har panik här, det drar ihop sig för ny vecka och jag har sån jävla ångest över att åka på jobbet. Jag vill verkligen verkligen inte jobba nu när jag vet att tårarna hotar precis hela tiden. Jag vill inte ha planeringsdagar där en av luncherna ska vara på Eastern Palace, ett jävla Kinahak. Jag avskyr verkligen bambuskott och jasminris och mår illa av stanken de båda avger. Och nä, det gäller oavsett jag är gravid eller inte.

Ångest!