Jävla breakdown

Jag hatar dom här dagarna. Dagarna när jag redan från morgonen är fullkomligt dränerad på energi. När jag blir arg för att jag  inte orkar med och när all, precis all mänsklig kontakt är för mycket. Till och med mina barn. Jag orkar inte med.

Ser på Selma och hjärtat svämmar över av kärlek men jag orkar inte. Petter spexar för mig och är så jävla gullig och go, men jag orkar inte.

Jag blir så jävla ledsen på att vara sån här. Jag vill vara "som alla andra". Det är fint väder, människor är glada och spralliga.

Jag ligger i sängen med persiennerna nere och orkar inte gå ut i solen för det innebär att någon kan komma och prata med mig. 

Får panik över att detta är något som kommer vara flera dagar. Vill inte slösa lyxen att ha Henke hemma på semester med att inte vilja finnas. Jag vill umgås med honom och vår fina familj. Pussas och kramas och skratta och ha det mysigt.