Min väg till att lära om mig själv OBS! LÅNGT

Ska försöka rafsa ner ett inlägg som kanske kastar lite ljus över...?! Ja vad vet jag. Egentligen. Mig?!

Ok hjärna, sammarbeta tack!

Först och främst vill jag säga såhär, om du som läser detta har inställningen att "alla" får en diagnos och att det är för lätt att bli diagnostiserad, att "alla lider vi väl av en släng ADHD", vänligen sluta läs här och skaffa kunskap om hur det verkligen ligger till!

Såhär är det, för 1.5 år sedan lite styvt, så kände jag att det fick vara nog. Jag mådde dåligt (inte så ovanligt) men kände att de där jäkla "lyckopillren" som jag käkat av och till i år och dag faktiskt inte gjorde någon skillnad. Jag kände/känner mig inte deppig. Kände att jag verkligen måste få hjälp att förstå vem jag är. Att jag inte funkar som alla andra, det visste jag ju, men varför?!

Så jag kontaktade HC. Det är väl standard. Fick en tid hos en stafettläkare som hade ett intesåsvenskt namn. Inga fördomar... Men faktiskt, jag kände mig orolig. För jag har varit i kontakt med vården såååååå många gånger angående hur jag mår/mått. Kom dit, fick vänta och när jag väl kommer in sitter en kille i ungefär min ålder där. Han verkade rätt nervös. Tittade mig inte i ögonen utan fladdrade mer runt väggarna. Det brukar mer vara min grej det där med att flacka med blicken så jag blev rätt nervös av det måste jag ändå säga. Att inte en läkare kan verka mer... samlad?!
Nåväl, förklarade vad jag känner, hur jag upplever det och vad jag tror.
Han tittar på mig och småler och frågar "vad sa du att du jobbar med?" och jag svarar "jag är Biomedicinsk Analytiker". Vet ni vad han säger då??? "Nämen såna brukar nästan aldrig ha någon högre utbildning".
Då fann jag mig och sa att "det finns minsann läkare som har det"! Tack för en snabbtänkt hjärna!
Alltså så jävla tillintetgjord man kan få känna sig! Gick därifrån med ett visitkort med namn på en psykolog, som jag givetvis själv var tvungen att kontakta, samt ett recept på stämningsstabiliserande medicin mot mitt humör. Medicin som för övrigt inte hade någon som helst verkan trots att jag vid maxdos mulnade i mig 8 tabletter om dagen. Suck. Behöver jag upplysa om att jag snabbt som sjutton slutade knapra dem, vad är det för mening att äta sånt som ändå inte har någon verkan?!

Hur som helst så lyckades jag samla ork och mod att ringa psykologen. Fick tid snabbt och hon var såååååå bra! Lyssnade, förklarade, hjälpte mig att förstå mig själv och mina reaktioner, hjälpte mig att försöka hitta strategier. Jag gick hos henne många många gånger.
Hon skrev även en remiss till RVH - Resursenheten Vuxen Habiliteringen. Hon trodde på mig. Hon förstod mina svårigheter.

Fick min kallelse till RVH rätt snabbt. Remissen var så konstigt skriven att jag fick använda en hel träff med psykologen för att försöka lugna ner mig. Ett av mina problem är att jag behöver veta precis vad som ska hända på såna här grejer. Jag måste veta vad jag ska förvänta mig. Annars är stressen och oron ett faktum.
Efter ett snabbt möte på RVH fick jag veta att väntetiderna på utredning är lång. 1-1.5 år. Så bara att hem och vänta då. Jag som ligger inne med ett sånt långt tålamod... ;)

I mars i år fick jag helt plötsligt ett samtal från en sekreterare på RVH som undrar om jag vill komma och få min utredning utförd v 13. Alltså!!! JA! Himmel så skönt att få den påbörjad :) Dessutom tidigare än vad jag förväntade mig :D

Det var några långsamma veckor som väntade. Veckor då jag betvivlade att det faktiskt var någon skillnad på mig och alla andra. Veckor då jag tvivlade på mig själv. Tänk om allt bara är inbillning. Att jag förstorar upp saker. Tänk om...

Vecka 13 var i sanning en intensiv vecka. Först fick jag träffa "min" psykolog. Vi pratade i 1.5-2 timmar första dagen. Hon frågade, skrev, förklarade. Jag kände mig lugnare.
Sen följde en dag då psykologen träffade min mamma och de tillsammans pratade om mig som barn/ungdom. Vad som kom fram där vet inte jag, jag var inte med.

Tredje och fjärde dagen var det tester för hela slanten.
Och ni som sitter hemma och tror att "det bara är att få en diagnos", till er kan jag säga, det är liiiite för omfattande tester för att man ska kunna lura och ljuga sig igenom. Har du ingen diagnos visar det sig.
Man testar verkligen allt. Minnet (kort/långt/arbetsminne), intelligens, förståelse mm mm. Att se mönster, ordförståelse, räkning, allt! Var så jävla väck i kolan efter första dagen så det är ett under att jag hittade tillbaks på jobbet ;)
Andra dagen var det lite kortare tid vilket var skönt. Det är jobbigt att tänka så hårt xD

Sen var det uppehåll över helgen och på måndagen skulle jag få resultatet av rapporten (utredningen alltså). Tyvärr blev psykologen sjuk och var tvungen att ställa in vårt möte. Så himla ledsamt. Henke hade till och med tagit ledigt för att kunna vara med och hört vad som blev sagt. Men inget att göra åt. Stackarn måste ju få vila upp sig. ;)

Istället ringde hon mig på skärtorsdagen och gav mig allt över telefon. Jag satt där (här hemma) med papper och penna i högsta hugg. Anteckna är ett måste när man som jag har minne som en guldfisk.

Fastslagen diagnos är ADHD, utom all tvivel. Det var så tydligt på allt. Dessutom har jag Aspergers. Aspergers är inte längre en diagnos i den bemärkelsen då allt hamnar i något man kallar autsimspektrum. Men för att det ska gå att hitta info om det så är det Aspergers.
Jamen då är det väl inte så jävla märkligt att jag känt mig som ett UFO ibland!? Eller hur??
Inte så jävla konstigt att mitt liv sällan haft något tydligt mönster. Att jag inte gör saker i den ordning som andra tycker är normalt. Att det varit rent jävla hell många gånger. Att jag känt mig utanför och konstig. Det är inte konstigt.

Känns skönt! Skönt men även lite vemodigt. Jag har sedan tidig ungdom varit i kontakt med psykvården i omgångar men aldrig har någon tagit reda på orsaken. Tänk så mycket lättare saker kunnat vara om jag vetat. Vad mycket energi jag lagt på att "vara som alla andra" när jag aldrig kommer kunna bli det. 

Så, så ligger det till. Ska försöka plita ihop ett (eller fler beroende på längd) inlägg om hur jag funkar och inte funkar. Som förklaring. För mig själv mest. Kanske för att få en klarare bild över hur dessa två funktionsnedsättningar påverkat mig genom hela livet. De är garanterat inte bara något dåligt, känner mig rätt övertygad om att när jag lärt mig mer om dem och mig själv så kommer ni få se på faan! Tänk så mycket outnyttjad energi jag har som aldrig kan användas eftersom min hjärna inte är kapabel att tänka på en sak åt gången och istället stänger ner (!). Haha oj, detta kommer bli bra :D