Helt ärligt känner jag inte att jag har några vänner egentligen.
Jo några har jag men skulle jag skala ner dem till riktiga vänner så är de nog på sin höjd 4-5 st. Inte alls fy skam. Det är fler än många andra har.
Fast nu känner jag mig ledsen och ensam. Jag vet att jag oftast inte vill vara med på saker men det känns ändå kul att bli tillfrågad.
Äh fan, egentligen så kanske jag bara ska skita i det.
Men ändå, jag känner mig lika utanför och annorlunda nu som jag gjorde när jag var liten och när jag gick i skolan. Folk är likadana nu när de är vuxna. Jag borde vara van att vara den sista man frågar. Den man umgås med i reserv. Men man blir nog inte det.
Så vänder jag på tankarna och känner att ja, jag förstår att ni gör så. För vem orkar med en sån som mig?
Jag har gått och lagt mig. Gråter. Tänker sova nu.
I morgon ska det kalasas. Petter fyller ju år måndag. Ångest! Inte över födelsedagen såklart utan att det ska vara massor av folk här. Familj förvisso men det spelar ingen roll.
Fy fan! Kan Jag inte få slippa mitt lidande till liv tack???
Jag vill INTE ha kommentarer på detta inlägg och jag vill INTE ha kramar och hjärtan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar